Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 2

I samma ögonblick hördes inifrån rummet en temmeligen liflig rörelse, och ett visst ljud kom honom att uppspårra ögonen, och mekaniskt grep han med handen i vårjan. När nu detta ljud upprepades, blandadt med några ord, hvilkas otvetydiga mening aldeles icke var egnad att Jugna honom, sånkte han hufvudet, lade ögat till nyckelhålet och blef i fem minuter ett stumt, men uppmårksamt vittne till ett upptråde, hvars resultat bestod deri, att hans kårleksrus betydligt afkyldes. Ugolina betedde sig mot sin föregifna bror på ett sått, som måste förekomma Bramante ganska misstånkt, och en förrådisk kyss, som den nyss inkomne gaf henne, öppnade sullkomligt hans ågon. — Ensaldiga dårel mumlade han, i det han vånde sig om, fast besluten att gå sin våg och aldrig återkomma. Ack, sådan ensaldig narr jag år! Och jag som just stod i begrepp att såga ja — nu såger jag nej — bestämdt nej! Det led emot aftonen; Bramante hade gått utför en trappa, men då han kom till det stållet, der båda trapporna sammanstötte, såg han en man, höljd i en lång kapppa, komma uppför den nedre trappan. Emedan han sjelf icke gerna ville blifva igenkånd, så gick han litet i skuggan och låt den okånde gå förbi sig. Denne gick redan uppför den öfra trappan