Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1852, sida 2

— Ah, er broder — då måste jag naturligtvis gå. — Hvad beklagar ni er öfver? Är ni inte sjelf skulden dertill? — Jag? — Ja visst! Om ni hade öppet förklarat er, så behöfde jag inte dölja er — så behåfde jag inte darra som jag gör. Men så gå dål Ugolina sköt honom till dörren. Bramante begagnade sig af nårheten, slingrade sin arm om hennes lif och kysste henne på pannan. Denna panna, ren och hvit som alabaster, rodnade lått, och han kånde huru den unga flickans hand förstulet tryckte hans. Ännu aldrig hade denna lycka vederfarits honom. Nu var tillfållet utan tvifvel gynnande för kaptenen, att i vål lagda ord för Ugolina uttrycka sin tacksamhet; men flickan, hvars broder sannolkt icke förstod sig på skämt når det var fråga om det passande, och som hade ett flårdfritt rykte att försvara, sköt honom ut genom dörren och reglade den. Denna yttring af kyskhet hade på kaptenen en eigörande verkan. — Nej, tånkte han, jag har såkert hittills inte riktigt bedömt flickan. Det minsta man kan bjuda henne år åktenskap — Corpo di Bacco! Det år ingen småsak och måste noga dfvervågas! Ännu vill jag dock inte såga nej.