Den grå öfverrockens monolog i Invalidhotellet i Paris. Rocken (sitter på en klädhängare.) Hvad var det, hörde jag rått? Genljödo inte salarne derute af ropen: Vive PEmpereur. Det går en darrning af glädje genom alla mina trådar, har vål efter så många år den store mannen stigit upp igen, och skall jag åter få kånna hans hjerta klappa under min gömma? Långe har jag sutit hår och trånat; efter dånande bragder, följde decennier af dödande tystnad! Hvarför så mycken ära och så mycken glömska? Det var andra dagar, då jag sladdrade för vinden under kulornas musik vid Austerlitz och Jena; då omslöt jag ett herrskarbröst, som svållde af stolthet och segerfröjd, då betåckte jag en arm, som, omutlig som ödet, stiftade lagar för verlden! Det var åter andra dagar då Jag skyddade för kölden i Moskoviternas snööcknar, eller då jag ristades af fiendens kulor på fåltet vid Waterloo, — — då gömde jag en ande, som brann af förtvislan, ett bröst, som sköslades af misströstan! Och nya solar kommo! Fladdrande får Westerhafvets stormar, på Helenas kala klippa, såg jag den herrsklystne anden förbrinna af egen glöd, såg honom