Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1852, sida 1

älska och förstå henne, der skall Gud säkert bereda oss lyckliga dagar! — Michaela! Michaela! utropade grefven, i det han öfverraskad betraktade henne — ån det löfte vi gjort? — ån din moder, som du glömmer? — Jag glömmer hvarken vårt löfte eller min mor, svarade Michaela, i det hon sorgsen böjde sitt hufvud; men jag jämnför storheten af vårt företag med otillråckligheten af våra krafter. Jag ser huru våra krafter uttömmas i en ändlös strid — jag såger till mig sjelf, Francesco, att du, med detsamma som du ville upphöja mig, sjelf nedstigit från den höjd, dit ditt snille lyftat dig. — Förlåt, förlåt, min broder, men detta bjerta, hvars vårma och kraft förvånade dig, år i botten ingenting annat ån ett vanligt qvinnobjerta. Fruktan och oro har der tagit sitt såte, ty jag tror inte mer på framtiden, och mina dgon vånda sig ifrån det mål, som de långe sökt, men som aflågsnar sig mer och mer med hvarje dag, istållet för att nårma sig. — Detta mål, Michaela, år oss kanske mycket nårmare ån du tror. — Hvad vill du såga dermed? — Ingenting annat, ån att den förklädnad du nu bår, sannolikt redan i morgon är öf