Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1852, sida 2

afhörde hela detta samtal, och qvarstod sänge på samma stålle, sedan dessa båda aslägsnat si — Således hos furst Pisani, mumlade han åndtligen — i natt, redan i natt! Derpå tillade han liksom besvarande ettinkast, som han gjort sig sjelf. — Nåvål, hvarför inte? Kan det vål i Venedig vara brist på sådana menniskor, som sålja sitt samvete och sin arm åt den mestbjudande? — Grefve Carmagnola, smickra er inte med att hafva krossat mig med vigten af ert öfvermod — ånnu hafva vi inte gjort upp råkningen med hvarandra. Salen hade blifvit tom, och Ericcio åmnade just gå, då han varseblef en af rådets medlemmar, hvilken, som han, orörlig stannat qvar, liksom försjunken i sina egna tankar. Denna man var Ugo Simonetta, signorians prokurator, kånd och ofta nämnd får sin klokhet, förslagenhet och skarpa blick. Han var lång till våxten, hans ansigte magert och brunt, hans sått att vara ohyfsadt och hans sått att uttrycka sig kort. Hvarochen i Venedig fruktade för hans trolöshet och bakslughet. — Sisnor Ugo, sade Ericcio helt sakta, ty han kånde honom sedan gammalt och en viss sympathi herrskade mellan bådas karakterer, signor Uso, hvad tänker ni om den här saken?