mig, och den etora, berömda Carmagnola, tillade han leende, har intet svärd mer. Verkan af detta tal var verkligen elektrisk. Dogen nedsteg utsör trappstegen till den estrad, hvarpå thronen stod, och räckte grefven handen. — Hvad ån senatens beslut må blifva rörande detta formliga anbud, sade han, så fordrar dock Venedigs åra, att med alla republiken värdiga hedersbetygelser mottaga den ådla krigare, som hyser det förtroende till oss, att söka en tillflykt inom våra murar, oaktadt han förut varit vår fiende. Grefve Carmagnola, från detta ögonblick år mitt palats till ert förfogande, om ni så behagar. — Ers höshets tillbud år på det högsta årofullt för mig, sade Carmagnola. Men eftersom det år gjort mig i Venedigs namn, så kan jag endast antaga det med vilkor, att Venedig antager mitt. — Öfverlåggningen derom skall redan i deg åga rum, svarade dogen. I samma ögonblick öfverhopades Carmagnola af en sådan mängd sörsäkringar och hyllningar, att han redan till en viss grad kunde hedöma resultatet af den diskussion som skulle åga rum. Furst Pisani, en af dem, som öppet tillkännagifvit sitt hat mot Visconti, kom genast