ler likgiltigt i denna verlden, ingenting, som icke hårrör från en orsak, och leder till ett resultat. Det rättvisa och det oråttvisa, det goda och det onda, goda verk och dåliga gerningar nedsjunka i det förslatnas graf, men de förintas icke; de ingå derifrån i oåndlighetens verld, till vålsignelse eller fördömelse för den, som utfört dem. Att gå förlorad, förinta sig, försvinna år lika omöjligt för den moraliska atomen, som för den materiella. Håraf hos menniskan denna höga, dubbla känsla af frihet och ansvarighet. Det beror af hennes fria vilja, att vara god, eller elak; hon kan vara det senare, och (förunderliga omståndighet!) just härutinnan ligger hennes storhet. Ingenting dylikt eger rum hos djuret; det har endast ett slags dunkelt jag, som icke belyses af någon moralisk ljusstråle. Djurets enda lag år instinkten; ingen frihet; derföre också ingen ansvarighet. Djuret gör hvarken godt, eller ondt; det har ingen kunskap derom. — Tigern år oskyldig. Tånk, monsieur Bonaparte, om ni håndelsevis vore oskyldig, på samma sått, som tigern? I vissa ögonblick år man verkligen frestad, att tro er icke hafva mera inre kunskap, ån han, och följaktligen intet ansvar. Monsieur Ludvig Bonaparte! kunskapen om godt och ondt — ni eger den icke. Ni år kanske den enda menniska i hela menskligheten, som saknar denna kunskap. Detta gifver er ösvertaget ölver menniskoslägtet. Ja, ni år sruktansvärd. Det är detta, som utgör ert snille, såger man; i hvarje fall, medgifver jag, att det år detta, som för nårvarande utgör er makt. Men vet ni, hvad som utgår från en sådan slags makt? gerningen, ja; men icke råtten. Brottet försöker, att bedraga historien på sitt verkliga namn; det kommer och såger: jag år framgången. — Nej, du år brottet! Äfven bland er omgifning fåller mean domen öfver er. Det finnes ingen bland er drånghop, vare sig den galonerade, eller broderade, vare sig i stallet, eller i senaten, som icke säger sakta, hvad jag såger högt. Jag ropar, och de hviska, se der hela skillnaden. Ni år allsmäktig, och man böjer sig för er, ingenting vidare. Man helsar er, med rodnaden på pannan. Man känner sig ringa och obetydlig, men man vet, att ni år en skurk. sa Nå vål, må varal — såger ni — man låter frikänna sig genom en allmån omröstning. Omöjligt. Huru! omåjligt? Ja, omöjligt. Jag skall gåra det alldeles påtagligt för er: Ni år artillerikapten i Bern, monsieur Bonaparte; ni måste nödvändigt hafva en anstrykning af algebra och geometri. Se hår några axiomer; om hvilka ni sannolikt har någon ide: 2 och 2 gör 4, — emellan tvenne gifna punkter, år. råta linien den kortaste vägen, — delen är mindre än det hela. Lät nu förklara, senom åtta millioner röster, att 2 och 2 gör 5, att råta linien år den längsta vågen, att det hela år mindre ån delen; låt förklara det genom tio millioner, genom hundra millioner, så kommer ni icke ett steg långre. Detta skall ni finna frappant. Men det gifves axiomer i dygd, i heder, i råttvisa, lika så vål som i geometri, och den moraliska sanningen år lika oberoende af en votering, som den algebraiska. Frågan om godt och ondt kan icke låsas af en allmån omröstoing: det står icke i dennas magt, att göra lögnen till sanning, orättvisan till rättvisa. — Begriper ni nu. Se denna lampa, detta lilla dunkla ljus, som är bortglömdt i en vrå, undangömdt i skuggan. mig, och den stora, berömda Carmagnola, tilI