Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1852, sida 2

Theater. Sagospelet Sigfrid, som för första gången hårstådes uppfördes sistl. Fredag, hade lockat en mycket talrik publik. De bekanta författarinnorna till -Läsarepresten, m. fl. hafva hår kastat sig in på ettpå en gång svårt och tacksamt gebit; svårt, emedan det fordras mycken poetisk lyftning för att komma åskådaren att glömma det onaturliga i håndelserna; tacksamt deremot emedan sagan lemnar tillfålle till så många bjelpmedel i tekniskt hånseende, såsom öfverraskande dekorationer, praktfulla kostymer o. s. v. Den ide, som ligger till grund får Sigfrid år gammal och kanske just derföre vacker. Den utvisar det ondas och det godas vexlande kamp om menniskosjålen; den onda principen hår representerad af bergtrollet Heckla, den goda. af elfvan Titania. Den visar tillika huru det år kårlekens gudomsgnista, som höjer menniskan öfver alla andra skapade varelser, som skånker hennes sjål den odödlighet, hvilken materien förgålves söker tillintetgöra, Det onda segrar väl snart på den svaga menniskosjälen, den kastar sig hejdlöst in på brottets väg, men då år det kärleken, som, med uppoffring af egen lycksalighet, råddar den vilseförde och manar godt för honom hos det annars oblidkeliga ödet. Och kärleken segrar, det onda nedstörtas i sitt mörka djup, den vid stoftet fastsmidda elfvan sår en odödlig ande och får såsom menniska njuta frukten af den kårlek, hvarigenom hon råddat den vilseförda själen. Detta år i korthet grundideen; låtom oss nu tillse huru förf., så vidt vi förstå bedömma det, utvecklat denna id. Af det föregående inser man, huru mycket kunnat göras af ett sådant ämne, mycket år visserligen också kiordt, men, enligt vår åsigt, ånnu mera dfrigt att Önska. Sålunda lider stycket af en viss nonchalance i genomförandet, och åtskilliga mer och mindre störande inkonseqvenser framtråda i ganska skarp dager. Pjesen har med ett ord samma förtjenster och fel som flertalet af dessa förf. arbeten, nåmnligen att vara vål antydd, men, om vi så får uttrycka oss, litet förhastigt utkastad i verlden. — Språket i detta arbete år serdeles vackert och det hela har en poetisk omklådnad, som gör att man gerna förlåter Sigfrid dess fel, huru många de ån åro. Sådan år vår åsigt om sagospelet Sigfrid. Utförandet var förtjenstfullt. Hr G. Kinmanson uppbar titelrolen med mycket. lif och energi; Titanias vackra och af alla båst genomförda karakter återgafs på ett ålskvårdt sått af mille Helfrid Torsslow. Hennes något spåda organ var hår fullkomligt på sin plats och vi tro att denna rol år en af dem, hvari mille T. båst lyckats. Herr Norrby var en liten treflig och bestållsam tomte, dock hemstålles, huruvida man icke på åtskilliga stållen skulle haft skål att hos honom Önska litet mer allvar. Grefvens otacksamma rol utfördes med vanlig jemnhet af hr Swartz, och den gamle fiskarens dito af hr L. Kinmanson. Dekorationerna i Skulds håla samt Hecklas bergslott voro utmårkta, hvilket äfven var fallet med den glans, som i sluttablån omstrålar odödlighetens gudinna. Hr G. Kinmanson och m:lle Helfrid Jorsslow inropades efter spektaklets slut. — I går