Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1852, sida 1

—————— — — —— —— — 5dd— — — — På en gång hördes ropet Carmagnola från alla sidor, i början starkt, men slutligen aldeles bortdöende till fullkomlig tystnad. — Ja, Francesco Carmagnola, som tillräckligt länge sett Visconti i ansigtet, för att kunna ur minnet teckna hans porträtt. Och då Ericcio, spelande förtörnad, gjorde min af att aflägna sig, fortfor Carmagnola: — Höga doge, haf den nåden och bed signor Ericcio stanna qvar. — Ingen kan bättre än han bedöma och intyga om bilden, som jag ämnar teckna, är träffad. Qvarhållen af -en oemotståndlig kraft sjönk Ericcio, med blicken riktad på Carmagnola, tillbaka på sin plats. — Afstånd är särdeles fördelaktigt för hjeltar af oäkta halt, fortfor grefven med föraktligt leende. Sedda på afstånd blända de, man anser dem för jättar — men närmar man sig dem endast, lyfter man på purpurmanteln, som böfjer den simpla dödlige, mäter man noga denna föregifna storhet, som imponerade på folket, huru går det väl då? — jo, der man trodde sig finna mod och snille, träffar man ett harhjerta; der man under manteln väntade en manlig gestalt, upptäcka vi endast ett par styltor; i stället för ett föremål för beundran och fruktan, stöta vi på ett föremål för förakt och afsky! — För eder, signori, är hertigen af Milano ännu den berömda eröfrare, som hans talrika segrar omgifvit med en lysande gloria, och J bafven antagit hans vänskap, mindre i bopp att värmas af solstrålarna från hans sol, än af fruktan att krossas af hans bliztrar, J sen honom hittills blott genom en sky, ur hvilken J frukten att få se ovädret frambryta, och J föredragen hellre ett stillestånd, som tillåter er att draga i fält mot Dalmatierna och tukta Ungerska konungens vasaller, och skyn ett fredsbrott, som skulle skaffa er hertig Visconti på halsen, denne af Gud älskade bjelte, som blifvit rik af sina mördande slagtningar, och som ännu