Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1852, sida 1

— —————— ——— —— icke vet hvad ett nederlag vill säga! — Nåväl, jag säger er, signori, om natten visa sig stundom besynnerliga syner, hvilka fylla det beslutsammaste hjerta med fasa — för dessa syner bäfva de fega tillbaka, — men den modige mannen träder djerft dessa obegripliga saker, som hvarken äga kroppar eller namn, till mötes — de blifva otydligare — han närmar sig dem ännu mer, och de försvinna. Gören J på samma sätt, senatorer i Venedigs signoria — äfven dennne Visconti är ingenting annat än ett spöke — gå emot honom, och ban skall bäfva tillbaka — berör honom med ett finger, och ban skall falla tillsammans som stoft! Krigspartiets anbängare besvarade dessa skarpa ord med ett bifallssorl; det såkallade försigtiga partiet i senaten gaf deremot, genom temmeligen otvetydiga tecken, sitt misstroende tillkänna. — Det gifves några ibland eder, som förundra sig öfver mina ord, det vet jag väl, fortfor Carmagnola, men orsaken dertill ligger deri, att ni icke såsom jag på nära håll sett denna svaga själs tygellösa ärelystnad, dessa jätteplaner i en trång hjerna, dessa anspråk att vilja regera hela verlden, under det hans svaga själ knappt förmår att hålla sitt eget hus i ordning! Ni känner inte hela omfånget af låghet, klenmod och vanmakt i denna usla karakter, som snarare borde tillhöra en asiatisk sultans slaf, än en furste som sitter på en af den kristna verldens throner. J hafven icke sett huru han öppet undorhandlar med en grannstat. och med detsamma värfvar en hop banditer, för att nattetid med eld och svärd öfverfalla den; J hafven icke sett buru han, då upproret rasade utanför hans palats, insög sina blommors vällukt, skämtade med sina gunstlingar och underhöll ett interessant samtal om bästa sättet vid falkeller hjortjagt. — Och dock är detta den bjelte för hvilken man bugar sig till jorden, och som, när han är ensam i sitt palats, bäfvar för det ringaste buller, —