ör nårvarande den mest maktpåliggande bland jla sådane i riket — bår i möjligaste måtto våljag personer, som ega nog insigt, erfarenhet och nit, i förening med nådig kånnedom om Norrlands egna lokalförhållanden, för att kunna antagas vara i stånd att nöjaktigt genomföra ofvannämnda, för landet högst vigtioa angelägenhet. Stödd på denna grundsats får jag nu först uppgifva hvilka ibland sökanderne som icke synas till förslagsrum beråttigade. Ibland dessa bör ordningen först komma till ingeniören Hogner, hvars förtjenster dels af att hafva varit uppförd å underdånigt förslag till en andre landtmåtarebestållning, och dels af hans tjenstgöring såsom tillförordnad landtmåterisekreteråre, kunna till sitt råtta vårde uppskattas vid kånnedom derom, att till det förslag, hvsrå han var uppförd, endast 3:ne sökande anmålt sig, och ati hans tjenstgöring såsom serskild landtmåterisekreterare, om den ock någon gång stråckt sig till expeditioners renskrifning, dock aldrig stråckt sig derutöfver. För öfrigt har Hogner, ej allenast under sin tjenstgöring såsom ingeniör, den jag, serdeles på de tider, då jag förestått öfverdirekibrsembetet, varit i tillfälle att med uppmårksamhet följa och bedömma, utan åfven under utöfningen af sitt förlidet år innehasda uppdrag, att i kameraloch landtmåteriförfattningarne undervisa och examinera landtmåterieleverne, — förloppet hvaraf redan år för mycket bekant, för att hår behöfva vidare omnåmnas, — ådagalagt sådane egenskaper, som, efter min öfvertygelse, befria ölverdirektörsembetet från all tvekan huruvida han, ehvad sökandernes antal vore större eller mindre än förslagsrummen, bår vid förevarande förslag ens komma i fråga. (Forts.)