Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1852, sida 2

tan att fritt uttala sin tanke tillslöt munnen på patricierne, ämnade just att sjelf öppna debatten, då Lorenzo Ridolfi, en af Florentinska republikens tio krigsråd och utomordentliga såndebud, begårde ordet. En allmån rörelse af nyfikenhet sörspordes i salen, ty man kånde Ridolfi såsom en man, hvilken vid diskussioner lika fritt och öppet uttalade sin mening, som han i striden var oförskråckt och tapper. — Mina herrar, sade han, jag tillhör icke dem, som dölja sina tankar eller låna sina bevisningsgrander från lögnen eller förstållningen. Jag år van att tråda mot vån och fiende med öppet anlete. Andra skulle måhända kommit hit till Venedig för att tigga hjelp, för att hår söka bistånd af en rånkfull och i mörkret smygande politik, eller får att bedja er, som ånnu åren hertigens af Milano bundssörvandter, att i vår strid med honom åtminstone förblifva neutrala. Men det har den ådla republiken Florenz icke velat, och till bevis derpå har den valt mig, mig, Lorenzo Ridolfi, soldaten med mannaordet, för att upplysa er om er stållning, meddela er hvad J hafven att frukta och såga eder hvad man våntar af er. Vid dessa ord kastade Lorenzo en öppen men genomtrångande blick på församlingen,