Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1852, sida 1

— Det är bra, jag ser, att vi båda rätt väl visste hvad vi borde tro om den måltid, som man tillredde för 088. — Men hvarför meddelade ni icke mig edra misstankar, utan uppmanade mig i stället att antaga bjudningen? — Nå, än ni då, signor Carrara, hvarför sade ni mig icke öppet att jag borde vara på min vakt? — Ack, orsaken dertill ligger deri, att vi lefva i en tid, då det är farligt att uttala sina tankar. — Det är just det, som jag ämnade säga er, och denna orsak rättfärdigar oss båda. — Den stackars hertigen, tillade Grimaldi gapskrattande, den stackars hertigen väntar oss kanske nu, för att sätta sig till bords. — Ja, den goda Visconti, som gjort sig möda att enkom för oss låta preparera en flaska gammalt cypervin eller ungerskt vin! Och de båda herrarna började att midt på landsvägen skratta med full hals. I detta angenäma tidsfördrif stördes de af ett buller, som kom dem att bäfva. De kastade en blick på vägen åt Milano till och sågo bleknande på hvarandra. Återigen kommo tvenne ryttare i sträckt galopp och med en sådan hastighet, att det inte föll någon af de båda vännerna in att vilja fly. — Den här gången, sade Grimaldi, är det hvarken ni eller jag. — Då, sade signor Carrara, är det hertig Viscontis folk. — Vi äro förlorade! — Ja, utan räddning. Men till deras innerligaste glädje sprängde de båda ryttarena förbi dem, och drogo dervid sina baretter ned öfver ögonen, så att man icke kunde igenkänna deras drag. Den ena af dessa tycktes vara af medelmåttig