Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1852, sida 1

kunde han snart tydligt urskilja tvenne ryttare, hvilka med lösa tyglar sprängde fram utåt vägen. — Pietro, sade han, i det ban åter satte sig sast i sadeln, vi måste sporra våra hästar och rida så fort vi kunna. Och, liksom: drifna af en vindstöt, flögo hästarne af. Redan: hade de tillryggalagt en temmeligen lång väg i den starkaste solhetta, men efter tio minuters förlopp märkte Grimaldi med förtviflan, att krafterna voro uttömda både hos bans egen och hans betjents häst, och att de båda ryttarena — hvilka han bestämdt trodde vara hertig Viscontis utskickade, och således önskade undkomma — oupphörligt kommo närmare. Han nyttjade både sporrar och ridspö, men förgäfves. De båda stackars djuren, utmattade af hetta och ansträngning, förmådde icke fortsätta sitt galopp, utan föllo ini ett ganska beskedligt traf. Grefven insåg nu med icke ringa smärta, att han måste finna sig i sitt öde och inneslöt sig i den heliga jungfruns beskydd samt anförtrodde sig åt sin lyckliga stjerna. Fem ; minuter. derefter voro de båda ryttarena endast tjugo steg borta. Grimaldi gjorde, sig redan beredd att undergå det hårdaste öde, då han plötsligt hörde en af ryttarena med ett rop aföfverraskning uttala hans namn. Han vände sig om och igenkände, med lika, stor glädje som . förvåning, signor Carrara, betäckt med damm och drypande af svett. — Ni här! ropade han, i det han tryckte signor Carraras hand så innerligt som en menniska, hvilken nyss undgått en stor fara, kan göra det. — Ni på den, här. vägen! ropade den andra å sin sida, — Det tycktes ju glädja er så mycket att få komma till Viscontis taffel! — Om jag minns rätt, så var just förhållandet detsamma med er,