satt med slottern i utmarken, långt ifrån gården! Då kom der gående en, som han tyckte åldrig man, som gick rakt fram till den öppna smedjedörren och helsade på bonden. Denna man var insvept i en kappa och dolde anslgtet med mössan, dessutom gick han på ett träben. Han berättade för bonden ett och annat om hvem han var, invecklade honom snart i ett samtal med sig och tillbjöd sig att draga belgen medan han smidde Omärkligt ledde han Csamtalet på den tiden, då röfvarbandet i Surtshålan ännu var fruktadt der i trakten, och fick på detta sätt bonden, som var mycket glad att få skryta af sina egna bedrifter, att vidlyftigt berätta huru det tillgått med röfvarenas utrotande. Slutligen frågade han om alla röfvarena verkligen blefvo dödade der på en gång. — Ja, svarade bonden med ett sjelfförnöjdt leende, undantagande en vid namn Erik, och han var redan halfdöd när vi öfvergåfvo honom; han måtte visst för länge sedan hafva blifvit ett byte för örnar och korpar — han hade nämnligen mistat ena foten. — Då steg främlingen upp och rätade sig till sin fulla längd; han kastade mössan från ansigtet, ryckte det glödande jernet ur elden och genomborrade i ett ögonblick den oförberedda mannen, — Berätta der, dit du kommer i afton, att Erik med en fot lefver ännu, sade han och vände sig hastigt om för att gå, i det han mumlade: — Nu har jag hämnat mina kamrater. Derpå gick han bort till den egentliga gården, der endast en qvinna var hemma, emedan alla de andra voro ute på marken. Han berättade henne hvad som händt osh bad henne skynda sig att hjelpa sin husbonde. Hon skyndade till smedjan och fann den döende mannen simmande i sitt blod, men likväl ännu vid tillräcklig sansning att kunna berätta! henne huru allt gått till. Men då hon kom ut igen var Erik försvunnen, och man har aldrig sedan hört talas om honom. Surtshålan är ännu föremål för allmogens vidskepelse, och till hvad grad den ännu var det i Eggert Olofsens tid, synes bäst af hans resebeskrifning. Man tror att nämnda håla skall stå i förbindelse med åtskilliga andra underjordiska hålor, hvilkas utgångar befinnas i öns aflägsnaste delar. En af dessa skall t. ex. finnas vid Tindastol, ett berg på Nordlandet, hvarom också en mängd fabelaktiga rykten äro i omlopp, en annan på Langenes, landets nordöstliga spets. Vi vilja således äfven, innan vi sluta att tala om Surtshålan, omtala hvad som på ett annat ställe nämnes om densamma: Det berättas nämnligen, att en förbrytare en gång undgick sitt straff, derigenom att han sprang igenom Surtshålan. Sagan säger, att han sprang dag och natt och att han ändtligen kom upp vid Langenes. Hans skor bade då varit fulla af sand, men då mar undersökte den, så fann man, att det var guldsand. Mannen sade att han länge vadat i sand ända upp till fotknölarna. Den hade förekommit honom mest likna den mjuka sanden vid hafsstranden. Detta tycks icke passa så illa in på närvarande gyllene tid, då guld upptäckes i alla länder. Hvarför skulle sådant då icke finnas äfven på Island. Sagan anar det åtminstone.