Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1852, sida 1

ster ät öster. Följetong. Röfvarbandet i Surtshålan. (lsslåndsk folksaga.) (Forts. och sl. fr. föreg. Lördag.) Thorvald dödades på Thorvalds-vbacken, Geirald på på Geiralds-fjellet, norr om Arnarvandsheden, Atle vid Altebek, Asgier vid Asgierbrunnen. En af röfvarena hette Thormod, ban flydde nedåt häradet, åt Borgarfjorden till, och såväl ridande som gående förföljde ho nom. Då han kom till stranden; störtade han sig i sjön och samm ut till Thormodskäret. Bönderna förföljde honom. Men då han såg dem nalkas skäret, gick han upp på Thormodsfjellet, kastade sig derifrån i sjön och kom icke mera upp igen. En af röfvarena hette Erik. Han berömmes för sin styrka och tapperhet. Han undkom derigenom att han hjulade till jökulen (isberget), som sedan fått namn efter honom och kallades Eriksjökul. Han sprang upp på en fjellspets vid norra sidan af jökulen, men häradsboarna voro honom då så nära, att en af dem högg till honom och afhögg hans ena fot tätt vid fotleden. Men Erik slapp dock undan och kom upp på fjellspetsen. Der sjöng hån: Ej rädes jag för edert hot, ty fruktan jag ej känner. Jag undkom med min ena fot — Gör efter det god vänner! . Böndernå måste nu gå sin väg, ty ingen vågade sig upp till fjellspetsen; döden hade också varit oundviklig för den, som vågat kuppen Denna fjellspets kallas nu Erikstinden. Sedan böndernasbesegrat röfvarena, begåfvo de sig till bålan och ämnade bemäktiga sig qvinnorna och de dyrbarheter, som möjligen funnos der. Men qvinnorna försvarade sig tappert och nedkastade både eld och kokhett vatten på dem. Sagan berättar att häradsboarne här voro i största fara, och att de tyckte det vara värre att besegra qvinnorna än alla röfvarena. Dock blefvo de besegrade, hvilket man äfven kunde vänta af en så stor mängd, ty ingen kan i längden stå emot öfvermakten. Det berättas icke om de dödade dem eller ej, men troligast är att de gjorde det. Det säges icke eller om de funno mycket dyrbarheter i hålan, men hvad der fanns, det togo de med sig. De togo äfven all den boskap, som röfvarena drifvit tillsammans och förde den med sig hem. Somliga säga, att bondesonens sår med tiden blefvo fullkomligt läkta, att han bosatt sig i Kalmannstunga efter sin fader och afled der i hög ålderdom. Andra säga, att han sjuknade kort efter mordet på röfvarena, och att ingen kunde bota honom. Han skulle hafva lefvat i många år med sitt sår och sedan ruttnat lefvande eller vissnat bort innan han dog. Andra åter berätta saken på helt annat sätt. De säga att Erik kom ned af fjellspetsen, sedan häradsboarne gått sin väg. Han begaf sig derpå till sjöstranden och gick ombord på ett fartyg, som . tillhörde några köpmän. Snart förvärfvade han sig besättningens vänskap, blet en rik man och reste som köpman mellan länderna. Några år efter denna händelse anlände ett fartyg till Reykjavik. Det var ett stort och vackert handelsfartyg som medförde många och goda varor. Folket köpte ofantligt mycket deraf, och berättade öfverallt i landet, att man icke sålde utan skänkte bort på detta fartyg. Mycket folk från häraderna skyndade då dit, och äfvenså bonden från Kalmannstunga, den samme som förrådt röfvarena. Då han kom ombord, uppsteg en man på däcket, hvilken ingen förut tyckte sig hafva sett. Han var storväxt, kraftfull och manlig att skåda; hans drägt var röd och han gick på ett träben. Denna man närmade sig till bonden, fattade uti honom och sade, att alla; de andra nu skulle gå sin väg, så vida de ville behålla lif och lemmår. Det säges att bönderna blefvo så rädda, att de genast skyndade från fartyget i land. Derifrån sågo de nu, att köpmannen lättade ankare, hissade segel och styrde utåt hafvet. Alla voro öfvertygade om att det måtte hafva varit Erik, och att han hade i sinnet att hämnas bondens förräderi. Han skulle också hafva yttrat, när han stod på fjellspetsen, att han förskräck ligt skulle hämna röfvarenas död, så snart tillfälle dertill yppades. Man fick icke veta något mer, hvarken om handelsfartyget eller om Erik och bonden eller om det straff han undergick. Slutet på denna saga berättas äfven på ett annat sätt: Erik mistade sin fot redan under striden i vapendalen, och måste då för att undkomma tillgripa det ovanliga medlet att hjula, i hvilken konst han säges hafva förvärfvat en förvånande färdighet. Det lyckades honom också ganska riktigt, ehuru han förföljdes både till häst och till fots; och sedan han undkommit till bergspetsen, der han sjöng redan anförda vers, måste bäradsboarne vända om med oförrättadt ärende. De vore också öfvertygade om att han likväl skalle omkomma af blodförlust och hunger, och det tycktes verkligen som om det gått på detta sätt, ty flera år förgingo utan att man hörde det minsta om Erik. Bonden i Kalmannstunga var död och sonen hade mottagit sitt arf och bodde nu på gården. Han var en dugtig man och mycket ansedd inom häradet. Saken med röfvarbandet i Surtshålan var nöstan glömd och omtalades högst sällan, undantagnde när en och annan af deltagarne berättade om deras tapperhet, för att desto mer kunna pråla med sin egen. Från detta slags fåfänga var den goda bonden i Kalmannstunga icke eler fri; han skröt af att ban varit den egentliga anföraren, som genom sin list och ihärdighet besegrat röfvarena. Emedan han var en skicklig smed, så plägade han oftå arbeta i sin sin smedja; en sådan finnes vid hvarje HanAdsf.3 38 112A4 32 satt han lUA