Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 2

henne! Min Gud, min Gud! Huru skall jag kunna utleta sanningen i detta chaos? Hon teg några ögonblick, under hvilka hennes sjål var ett rof för den håftigaste rörelse, derpå vånde hon sig åter till Antonia och sade: — Båsta Antonia, af din vånskap våntar jag en stor tjenst. — Tala, signora; kånner jag mig inte alltid lycklig att så åtlyda er? — Skulle du väl tilltro dig att lemna palatset och gå ensam på Milanos gator? — För er, signora, skulle jag icke tveka att göra det. ooo Nåvåll — Ack, det år vål mycket djerft hvad jag åmnar göra, men det måste ske; att lefva ånnu långre med den tanke som förtär mig, år mig omöjligt. Du skall begifva dig till grefve Carmagnolas palats och såga honom, att prinsessan Bianca ögonblickligen önskar tala med honom. — Jag skall gå, signora — men har ni noga öfverlogt hvad ni nu gör? I — Öfverlagt? utropade Bianca, om du visste hvad jag lider, Antonia, så skulle du inse att någon öfverläggning år omöjlig. Gå genast, jag ber dig derom; ghvarje minuts dröjsmål år ett nytt qval för mitt hjerta. I Antonia gick.