Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 2

— Något utomordentligt? Hvad år det då? frågade Bianca darrande. — Jo, signora, man talar om ingenting annat ån grefve Carmagnolas djerfhet — man såger, att hertigen er fader, erbjudit honom er hand. — Verkligen, Antonia, säger man dei? — Och man tillågger — och det år just det, som jag inte kan tro — att grefve Carmagnola afslagit den. — Afslagitl ropade den unga prinsessan, i det hon plötsligt bleknade; grefve Carmagnola skulle hafva afslagit min hand! Ack, det år inte möjlig, det kan inte vara så! Man har bedragit dig, Antonia. — Men alla menniskor såga så, signora. — Afslagit! upprepade Bianca, i det hon håftade sina blickar mot jorden, och hennes drag betåcktes af en dödlig blekhet. Afslagit! Men huru kan det vara möjligt? Har jag inte bevis på att han åiskar mig? Sade han inte till kapten Bramante, att ban endast genom kårleken till mig vunnit insigter och kraft till handling, för att svinga sig till den höjd af åra och makt, som han nu innehar? Men det der fruntimret, som han ledde vid armen, och detta rykte som utbredt sig i palatset i samma Ögonblick som jag fick se