Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 2

En halftimme derefter var hon redan tillbaka. — Ack, signora, sade hon till prinsessan, allt år i dag hemligheter och underverk! — Vågrar kanske grefve Carmagnola att komma hit? frågade Bianca med en röst, som förrådde på en gång bitterhet och en rådd aning. — Grefve Carmagnola har lemnat sitt palats. — Talar du sannt, Antonia? — Når jag kom dit, fann jag kapten Bramante vid ingången. — Ah, Bramante, hans vån! Nå, hvad sade han? — Jag bad honom anmåla mig hos grefve Carmagnola, och i stållet för svar förde han mig in och visade mig att palatset var öf vergifvet. Uen sade han dig inte, hvart grefven begifvit sig? — Han sade att han inte visste det, och just då jag lemnade honom, framfördes en håst; han sprang upp i sadeln oeh red deriifrån i stråckt galopp. Forts.) S —JJ