honom derpå utkomma ur palatset vid Michaelas sida och fortsättta sin våg öfver torget. Vid denna syn omtöcknades hennes Ögon. Hvem var detta svartklådda fruntimmer, som med högburet hufvud gick vid Carmagnolas sida, liksom om det varit hans syster eller maka? Hvad betydde denna vårdnad hos folket, som vek åt båda sidor, för att lemna rum åt henne, som det tigande betraktade med en nåstan from tillbedjan? Af hvilken natur voro vål de förbindelser, som ågde rum mellan denna obekanta och Carmagnola, och hvad var orsaken till det vålde, hon tycktes utöfva öfver hela den församlade solkmassan. Under det Bianca förelade sig dessa frågor, kånde hon huru hennes bjerta drog sig tillsammans af en rådd aning. Svartsjukans dämon smög sig in i hennes sjål och tillhviskade henne, att detta hemlighetsfulla fruntimmer vore verkiyget till hennes olycka. Vål för tjugonde gången frågade hon sig sjelf, hvem detta fruntimmer kunde vara, då bon såg Antonia komma in. — Nå, ropade hon med febersaktig otålighet, hvad har du fått veta? — Något så utomordentligt, svarade den tillfrågade, att jag ånnu inte kan tro det.