Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1852, sida 1

— Pietro, sade han till sin betjent, packa genast mina koffertar, och går dig i ordning att resa bort med mig. — Reser ni från Milano, nådig herre? frågade Pietro. — Genast, eljest år jag förlorad; att stanna qvar hår en timme längre vore att blottställa mig för en säker dåd. Stackars Grimaldi! mumlade han, som såtter tro till en Viscontis ord! jag låter inte fånga mig med dylika löften. — Fort, fort! ropade Grimaldi å sin sida, packa in alla mina dyrbarheter; jag år dödens barn, om jag dröjer en minut långre i Milano. Olyckliga signor Carrara, fortfor han i en innerligt medlidsam ton, som icke ser den fruktansvårda orm, som ligger dold under blommorna; som godtroget inbillar sig, att man vill honom vål och ämnar belöna honom efter förtjenst. Den olycklige, han år verkligen i stånd att begifva sig till hertigens taffel i morgon. — Heliga Guds moder! måtte måltiden bekomma honom vål — jag skall nog spisa på annat håll.