le besatta sig med saken, skulle väl ingen, utan at! åfventyra ansvar, hafva vågat antasta någon. Magnusson och Öberg gjorde det icke eller; de anhöllo ingendera af de båda misstänkte och återskaffade icke några penningar, utan nöjde sig med att för kommissarien Wickstrand omtala hvad som tilldragit sig samt lemna beskrifoing på de misstänkta. Nyssberörde beskrifning var likväl ej sådan, att personerne derpå kunde med såkerhet skiljas från hvarandra. Mörka rockar och ludna mössor, som båda buro, år allmogens vanliga klådedrågt; och så klådda landtmån funnos vål då, likasom vanligen annars på söcknedagarne, till ett antal af minst flera hundrade hår, i denna betydliga handelsstad. Att klåderne voro mycket nedstänkte baktill, utgjorde icke eller någon ovanlighet, för de då allmånt smutsiga vågarne. Likalitet innefattade det några sällsamma företeelser, katt den enes öfverrock var kortare ån underrocken, samt att endera bar en piska. Och hvad slutligen betråffar, att endera skulle hafva haft en mössa instucken under rocken, har icke blifvit upplyst, det denna ringa och icke eller sållsynta omståndighet ånnu vid anhållningen egt rum eller dertili gifvit anledning. s Emedlertid innefattade den underråttelse, Öberg lemnat Wickstrand, ett: gifakt! för polisbetjeningen, i följd hvaraf äfven Wickstrand till poliskonstapeln n:o 7 E. Ljungavist, som tillstädeskommit under Wickstrands sammanvaro med Öberg, meddelade hvad Öberg hade omtalat och anbefalte Ljungqvist, att delgifva detta åt öfriga konstaplar, som han råkade. Sjelf begaf Wickstrand sig dit, der Öberg uppgifvit att han skiljt sig ifrån de båda okånda karlarne, hvilka likvål icke voro mera der tillfinnandes; hvarföre Wickstrand, ledd af upplysninger, som på gatan antråffade personer lemnade, begaf sig åt Östra Hamngatan, derifrån till nårbeten af Gamle Port och vidare tillbaka till Domkyrkotorget, får att efterspana. Under tiden kungjorde Ljungqvist de erhållna orderne för konstaplarne n:o 9 C. Qvist, hvilken numera kallar sig Qvistgård, samt n:o I P. Svensson; hvarefter Qvistgård vid Tyska bryggan varseblef två karlar, som i början voro åtskiljde, men sedermera sållade sig till hvarandra och på hvilka de af Ljungqvist uppgifoe igenkånningstecken slogo in. Desse personer begåfvo sig från nåmnde brygga till Korsseller Apotheksgatan, derifrån de veko af in på Drottninggatan, men efterföljdes hela vågen af Qvistgård, hvilken på Korssgatan till sitt bitråde påkallade konstapeln Svensson. Emedlertid hade de begge okånda karlarne funnit, att de voro föremål för polisbetjeningens serskilta uppmårksamhet, och röjde sig sjelfva genom en hos brottslingar, i dylika förhållanden, vanlig oförsigtighet. De ville nemligen komma undan och påskyndade derföre sin gång, tilldess de slutligen, efter att hafva från Drottninggatan passerat Lilla Kyrkogatan och vikit af inpå Stora Kyrkogatan, då de några sekunder varit af det mellanliggande gathörnet dolde för konstaplarnes blickar, plötsligen saknades på sistnåmnde gata. Denna deras flykt, jemte deras nyssförut visade ifver, att undkomma konstaplarne, innefattade omisskånliga bevis att de voro uti oråtta årenden stadde; och enår ingen sannolikhet var, att de hunnit långre, ån uti nårmaste hus. n:o 62 vid Kyrkogatan, fattade Svensson posto vid dettas port, medan Qvistgård för undersökning begaf sig in på gården, der han ock uti trapporne till köksbyggningen påträssade och, med biträde af Svensson, som tillkallades, anhöll de begge, som söktes, den ena invid en vattentunna uti köksförstugan i andra våningen, och den andre långst uppe i trappan till vinden derofvanför. När de anhållne personerne, som derefter befunnos vara numera häktade Johannes Johansson Nått och Johannes Hansson Löf, blifvit af Qvistgård och Svensson nedförde på gatan, hade Wickstrand nyss återkommit till Domkyrkotorget; och sedan han derifrån bemärkt samt begifvit sig till Qvistgård och Svensson, tillsade han dessa att till poliskammaren uppföra Nått och Löf, men begat sig sjelf in uti besagde hus, n:o 62, för att efterse, om de arresterade der kastat ifrån sig något. Å ett af de öfversta trappstegen till vinden, eller der Nått blifvit anhållen, varseblefvo Wickstrand och enkan Anna Charlotta Olsson, enligt hvad Wickstrand uppgifver, Ånästan på en gång en större mängd penningar, hvaremot enkan Olsson förklarar, att hon, sedan Nått och Löf blifvit af poliskonstaplarne afförde, begifvit sig upp till vinden, för att efterse om dörren till densamma vore stängd, och då på ölversta trappsteget funnit nyssomförmälta penningar, hvilka hon samlade och upptog uti sitt förkläde samt till Wickstrand, den hon vid nedkomsten från trapporne mötte uti köksförstugan, aflemnade. Sedan dessa penningar blifvit af Wickstrand skyndsammast antvardade i poliskammareps vård, beordrades straxt Qvistgård af honom att återvånda till huset n:o 62, för efterfrågande af enkan Olssons namn, derom Wickstrand icke kommit att göra sig underråttad; och antråffade då Qvistgård, dels vid vattentunnan i förstugan, der Löf blifvit ertappad, en större bundt penningar, dels, innanför vindsdörren, en sedel å 100 rdr bko. (Forts.)