Kättegångsoch Polissaker. Poliskammarens skrifvelse till konungens befallningshafrande i Cötheborgs och Bohus län! (Forts. fr. föreg. n:o.) De begge landtmånnen, på afstånd följde af Öberg, vände från Ljungbergs bod tillbaka till vestra Hamngatan och, utan att der hafva varit inne på något stålle, återgingo till Kyrkogatan, hvarest de intrådde uti T. C. Reimers bod, i hörnet af nåmnde gata: och Apotheksgatan. Hår upphörde Öberg, enligt egen utsa80, med att följa dem och bortgick till nya torget, för att söka poliskommissarien P. Wickstrand, der han ock trässades på förmodadt stålle, hvarefter Öberg meddelade honom de förekomne misstankarne; men då de dock icke fullkomligen delades af Wickstrand återvånde hvarken Öberg till Reimers bod, för att ytterligare följa dem, han åtagit sig att icke lemna innan de kommit under polisens vård, eller vidtog annan åtgård för deras gripande, ån att han uppgaf deras igenkånningstecken, under förklarande, att han icke vidare brydde sig om de beskrifna, utan blott ville att polisen skulle hafva serskild upp wärksamhet på dem; hvarefter han aflågsnade sig till sin vid fisktorget belågna fabrik. : De af Öberg uppgifne igenkänningstecken, upptagne till den fullståndighet, han sjelf nu, så långt afteråt, framståller, innefattade: att den ene karlen var lång, men den andre kortare till vexten, att begge voro klådda i mörka rockar och ludna mössor samt mycket nedstånkte bakpå klåderne; att den enes underrock var omkring två tum längre ån hans ösverrock; att den ere bade en mössa instucken framtill under rocken, och att endera hade en piska i handen. Hårmed sluta Magnussons och Öbergs tillgöranden. Betraktar man dessa tillsammans, hvilket år i sin ordning, enår Öberg endast gått Magnussons årende, fåster sig uppmårksamheten dervid: att, inne uti Magnussonska boden, de båda misstånkte icke straxt anhöllos, då fyra personers närvaro borde hafva kunnat trygga för allvarsammare motstånd, ån att icke Magnusson och Öberg skulle hafva mäktat det öfvervinna, om ock icke handråckning lemnats dem af båda Dammarne, och då intet låttare varit, ån att inom någre sekunder skaffa sörökad, mer ån tillråcklig stark handråckning, antingen ifrån Damms, på andra sidan af förstugan, midt emot ingången till Magnussonska boden befintliga urmakareverkstad, eller ifrån Wessbergska måklarekontoret, hvilket år belåget i andra våningen, straxt vid den korta trappans slut, och der alltid många manspersoner äro tillstädes; att Öberg synes icke hafva varit trågnare i förföljandet, ån att han snart icke säkert visste, hvarest han hade de förföljde; att han, efter deras återfinnande och sedan han ytterligare en stund följt dem, helt och hållet öfvergifvit dem (vid deras inträdande uti Reimers bon), utan att såtta någon annan i sitt stålle, som vaktade på dem; hvarigenom, ej allenast äfventyrats, att de kulle kunna alldeles undkomma hans vidare-spejningar, utan åfven verkligen intråffat, att det enda såkra spåret förlorades; och att, vid anmålandet hos poliskommissarien af de uppstådda misstankarne, Öberg icke yrkat arrestering på sitt ansvar, utan blott sordrat polisbetjeningens serskilta uppmårksamhet på de ifrågavarande personerne och följaxtligen öfverlemnat åt denna betjening sjelf, att af möjligen förekommande nya förhållande pröfva hvad vidare borde åtsöras. Magnussons och Öbergs försarande visar emot deras nu väckta anspråk märkbar likgiltighet alltigenom, som icke kan förklaras utan af deras egen tvekan om de uppståndna misstankarnes grund; och huru osäkra voro icke äfven anledningarne till dessa misstankar? Ivenne landtmän, inkomne uti en bod, för att handla, befinnas innehafva, den ene en bundt af åtskilliga större sedlar (beloppen ej uppgifne) samt möligen några lånekontors-assignationer på banken, samt den andre: -äfvenledes en packe med sedlar, deraf några på 50 rdr banko och en på 100 rdr samma mynt; penningebundtarne äro icke hoplagde med den nvärdsamhet, som en handlande, van vid mera ordning, anser behöslig, och den ene nedtappar, under liqvid, en större sedel, den han straxt upptager. Se håralltsammans; ty de båda månnernes klådedrågt antydde icke omöjligheten af en sådan bergning, som kunde förklara innehafvandet af de sedda penningarne. De voro klädda såsom bönder; men att bondedrägten icke bevisar olaga åtkomst till vida större belopp, ån hvad Magnusson och Öberg sågo dessa personer innehafva, år vål kändt och besannas serskilt af det exempel, Wickstrand omtalade för Öberg, nemligen att Wickstrand några dagar förut på misstanke anbållit en landtman, för innehafvande af en större summa, n den Öberg och Magnusson synas hafva bemårkt os de båda ifrågavarande, eller 3000 rdr bko, hvarill denne dock snart styrkte sig vara rätte äaren. Med så svaga skäl för de sattade misstankarne och vilka syntes fabrikören Damm samt bokhåll. Damm å otillräcklige, att de, ehuru sannolikt icke okunnie om den betydliga belåning, som utdelas för återkassande af från post röfvade medel. alldeles icke vil