Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1852, sida 2

er hvilken roll vi båda pelet, sedan jag förklarat er vår ställning till hvarandra, återstår ännu ett, nämnligen att gifva er, hertig Visconti, en varning, innan vi skiljas från hvarandra. Om ni inte låter mig fritt gå härifrån med prinsessan Michaela, om edra vakter göra minsta min att hindra oss, så skyndar jag till ett af fönstren, som ligga ut åt torget, der! ger jag ett tecken, och alla de soldater, dem ni ser hårifrån, skola genast anfalla detta palats såsom en fiendtlig fåstning. Lefver jag då ånnu, så skall jag sjelf anföra dem — har jag fallit för mördarehand, så skall en annan öfvertaga besälet, och jag svår, att min dåd skall blifva förfårligt hämnad. Derpå vånde han sig till Michaela, som betraktade honom med blandad fruktan och beundran. — Din hand, Michaela, sade han till henne, hår hafva vi ingenting mer att göra. Vi råkas åter, hertig Visconti. Med långsamma och lugna steg nårmade han sig derpå dörren, som ledde till Herkulestrappan. Ericcio steg genast upp, skyndade till det på högra sidan om Visconti befintliga fönstret och frågade: