har en lätt anstrykning af tysk acentuering. Sin talang som komediant visade han vid lord Eglintons tornerspel. Han har täta mustacher, som dölja småleendet, liksom hos hertigen af Alba, och ögat år glanslöst, som hos Carl IX. Om man betraktar honom utan hånsigt till hvad han kallar -sina nödvändiga handlingarr, eller sina stora handlingar-, så år det en alldaglig, pojkaktig, theatralisk och fåfång personage. De personer, han under sommartiden inviterar till Saint Cloud, erhålla alltid, jemte invitationen, tillsågelse att medföra en aftonoch en morgontoilett. Han ålskar det skrytsamma, det pompösa, sjäderbuskar, broderier, guldpaljetter, ståtliga ord, ståtliga titlar, det som klingar, det som skimrar, med ett ord, allt maktens glaskram. I sin egenskap af frånde till bataljen vid Austerlitz, går han klådd som general. Att vara föraktad betyder för honom föga; han år belåten med det yttre skenet af respekt. Denna menniska skall slåcka historiens andra verldsfålt, såsom han rentaf nersmutsar det första. Europa skrattade som båst åt den andra kontinenten, vid åsynen af hvad som tilldrog sig på Haiti, då det plötsligen fick se denne hvite Soulouque framtråda. Nu röner hvarje intelligent individ, i hela Europa, en djup förvåning, blandad med en kånsla som af personlig skymf; ty Frankrikes åra år den europeiska kontinentens åra (den må medgifva det, eller ej), och hvad som förnedrar det förra, förnedrar den senare. Före den 2 December ville cheferna för högra sidan gerna såga om Ludvig Bonaparte: det år ett dumhufvud-. De bedrogo sig. Visserligen år denna hjerna töcknig, visserligen har denna hjerna sina tomrum, men hår och der kan man likvål dechiffrera vissa beståmda tankesviter i ganska regelbunden sammanlånkning. Det år en bok, der några blad åro utryckta. Ludvig Bonaparte har en fix id; men en fix id år icke dumhet. Han vet hvad han vill, och han går på — trampande under fötterna råttvisan, lagen, förnuftet, hedern, menskligheten, det må vara, men — han går på. Det år icke något dumhufvud; det år en man af. en annan tid, ån vår. Han tyckes befångd och galen, emedan han står ensam i sin tid. Förflytta honom till Spanien, under sextonde seklet, och Philip II skall begripa honom — till England, och Henrik VII skall småle — till Italien, och Cesar Borgia skall falla honom om halsen. Eller försått honom endast utom grånserna för den europeiska civilisationen; förflytta honom till Janina, år 1817, och Ali-Tepeleni skall råcka honom handen. Det finnes hos honom något af medeltiden, något af byzantinska perioden. Hans gerningar skulle ansett som något helt naturligt af en Michael Ducas, en Romanus Diogenes, enucken Narses, vandalen Stilico o. s. v. och sjelf förefaller han sig helt naturlig. Men han glåmmer, eller han vet icke, att i den tid, hvari vi lefva, måste hans handlingar genomgå denna stora atmosfer af mensklig moralitet, som utvecklat sig ur våra tre litterära sekler och ur franska revolutionen; och i denna omgifning skola de visa sig, sådana de åro, i sin sanna gestalt — ohyggliga. (Forts.)