Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1852, sida 1

2—6—ä— n h — Unsändt.) Vi hafva åter srån Nya Varfvet erhållit en insänd artikel, i hvilken på ansörda skål, dem vi äfven till en del gilla, visserligen uttalas ett missbilligande af den i förra Tisdagstidningen införda, derifrån insånda uppsatsen, men derjemte emot den embetsman, på hvilken båda uppsatserna syfta, framdraga sådana gravamina, att deras offentliggörande icke gerna bör kunna aslöpa utan någon påföljd. Vi hafva redan förklarat, att vi icke kunde neka, att införa den förra uppsatsen, af den orsak, att bakom ordet står en man, som ansvarar för uppgifternas sanningsenlighet och år beredd att, når och hvar det påfordras, sleda dem i bevis, och vi få nu tillägga, att ett och annat af hvad som förekom i uppsatsen verkligen ingaf oss betånkligheter emot dess offentliggörande, men dessa betånkligheter fingo dock gifva vika för den öfvertygelse vi hyste, att insåndarens karakter och samhållsstållning borde utgöra oss en borgen för, att endast nitålskan för det sanna och råtta satt pennan i handen på honom och att han icke ville hafva offentliggjort något annat, ån hvad han öppet kunde svara för. Den senare oss tillhandakomna uppsatsen lyder som följer: Långt ifrån att vilja upptråda till försvar för varfschefen å Nya Varfvet, i följd af de uti artikeln i G. H. och S. T. N:o 195 om honom uppgifne förseelser, kunna vi dock ej underlåta tillråttavisa författaren deraf för bristande grannlagenhet, att, med begagnande af ett mindre stådadt skrifsått, inför offentligheten framstålla en embetsman för tillfållige yttranden och flere utan värde eller intresse för allmånheten varande tilldragelser, synnerligast som en del anmärkningar åro oriklige, efter hvad vi genom en kunnig person vid flottan sått veta. Så t. ex. klandras varfschefen får det han förbjudit oskicket att låta pojkar når som helst löpa inom varfvet, då denna åtgård tvertom utmårker nit får ordning; och hade vederbörande inspektor för skolungdomen anmält sig hos varfschefen om tillstånds erhållande för skolgossarne, att få gå genom varfvet till badstållet, så år ganska såkert, att detta ej vågrats och att skriftlig tillåtelse, i likhet med hvad får sostersonen skett, i vakten aflemnats till befålets derstådes kånnedom. Vidare klandras dels att en likbår, som förvaras inom varfvet, men hvilken borde vara under kyrkobetjeningens vård, och hvilket klandraren lårer båst kånna, icke fått derifrån uttagas utan utpasseringssedel, och dels att ingen slup eller båt får från varfshamnen utlågga, utan afvisitering, hvilketbevisar grof okunnighet om gällande reglementariska föreskrifter. Åtskilligt annat i förteckningen lärer möjligen vara af samma halt, eller åtminstone synes, som det genom beråttelser blifvit förvrångdt och vanstålldt. Dock förekommer deri en serdeles graverande omståndighet, då uppgifves, att varfschefen under arbetstiden på varfvet begagnat kronans manskap till sitt enskildta arbete. Vi erkånna uppriktigt, att vi ej satte tro dertill, isynnerhet som varfschefen år en rik man; men sedan vi försrågat oss å stållet, hafva vi, mot all förmodan, erhållit såker upplysning, att ett slikt missbruk ågt rum,