Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1852, sida 1

drifva dessa rånare från nabolaget eller utrota dem. En bondeson i Kalmannstunga samtyckte då att försöka lura röfvarena, men betingade sig att bönderna skulle låta honom ensam råda och lemna honom trofast bistånd, när ban önskade det. Detta lofvades honom. Bondesonen uppsökte nu röfvarena, bad om deras beskydd och sade, att han önskade att förena sig med dem. Röfvarena ville icke gerna taga emot honom, utan sade, att det sannolikt låge något svek derunder. Han nekade dertill och svor dem dyra trobetseder. Röfvarena togo då emot honom, ty de tyckte att ban såg tapper och öppenhjerttig ut, och ansågo det omanligt att stöta ifrån sig någon, som sökte beskydd hos dem, och med hvilken de kunde göra hvad de ville. Nu hade således bondesonen kommit tillsammans med röfvarena och måste göra allt hvad de önskade. De passade likväl beständigt noga på honom, och det första året förgick, utan att han fann något tillfälle att komma ifrån dem eller besegra dem. Han fann då vistandet der högst obehagligt, men lät icke röfvarena märka något. Då hösten kom, och det ännu fattades en vacka innan bönderna hemtade sina får från bergen, gingo röfvarena enligt vana ut för att uppsöka fåren. Alla begåfvo sig ut på denna färd) med undantag af en, som ) Sådana längre tåg nord öfver bergen öfverensstämma mycket väl med det, som i gamla skrifter berättas om Hulemåndene, ehuru det hos desse naturligtvis var formliga röfvaretåg. Man kan icke betvifla att det ju är röfvarena från Surtsbålan som menas, när det både i Vatnsdela och i ett utdrag ur denna i Landnama berättas, att höfdingen Ingalf från Vatnsdalen, hvilken just lefde på den tiden, en gång dödade 5 af 18 Hulemend, hvilka, sedan de röfvat på en gård i Hunevandssyssel, dragit sig tillbaka upp i bergen. An