Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1852, sida 1

stannade qvar i hålan hos qvinnorna. Bondesonen togo de äfven med sig. De gingo nu vidt omkring på hedarna och kommo tillbaka med en mängd får. Dem drefvo de in i den såkallade vapendalen, der de hvilade om natten, innan de drefvo fåren hem i hålan till slagtning. De lade sig alla i en rad på sluttningarna och stucko sina vapen i jorden bredvid sig. Dagen derpå stodo de upp, drefvo fåren tillsammans och förde dem hem till hålan. Der störtade de dem ned igenom hålet, och alltsammans gick mycket fort för sig. Bondesonen måste också hjelpa till, antingen han ville eller icke. Nu slogo sig röfvarena till ro och lefde godt hela vintern. Bondesonen hade nu blifvit aldeles förtviflad öfver att hvarken kunna komma ifrån röfvarena eller besegra dem. Så förgick hela vintern och påföljande sommaren ända till hösten. Då låtsade sig bondesonen vara sjuk, så att han icke kunde gå med dem och uppsöka fåren, men erbjöd sig att stanna hemma och passa på qvinnorna. För att likväl vara säkra att han icke skulle fly, medan de voro borta, afskuro de hasarna på båda hans fötter och togo dessutom ed af honom, att ban icke skulle förråda dem. Derpå begåfvo de sig åstad, men bondesonen qvarlåg sjuk hemma. Qvinnorna vårdade honom och läkte hans sår. Nu tyckte bondesonen det vore bäst att försöka besegra röfvarena, då de kommo hem från sitt förehafvande. Han kröp derför en natt bort ifrån hålan, och det träffade sig så lyckligt, att han fann en häst strax der bredvid, nära flodstranden. Han satte sig upp på den och red ut i bygden. Derpå skickade han bud til, talet är lika, och Ingolf omtalar i sagan uttryckligen den håla, dit de undflydde, på ett sätt som bestämdt visar, att han endast kan mena den bekanta Surtsbålan. Öfvers, anm.