Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1852, sida 1

blickarna riktade på qvinnogestalten som närmade sig. — Nå, ropade Visconti, hvad står på i galleriet? Och ni sjelf, signor Carrara, hvad kommer åt er? Ur stånd att svara, upplyfte den tillfrågade armen osh pekade på föremålet för hans sörskråckelse. — Hvad vill det hår såga? utropade hertigen åter, har ni då förlorat förståndet? I detta ögonblick inträdde den hemlighetsfulla qrinnogestalten. Hon var svartklädd och bar ingen annan prydnad ån ett korallkors på bröstet. Hennes bleka, underbart sköna och rena drag buro tillika prågeln af djup smårta och hjeltemodig beslutsamhet. Vid hennes anblick uppgaf Erieccio ett rop af fasa, och Visconti, hvilken uppstigit från sin plats, nedsjönk åter, liksom tråffad af en blixt. — Hertiginnan! ropade handsekreteraren. — Beatrixl mumlade hertigen med stockad röst. Stående orörlig på tröskeln till salen, riktade qvinnogestalten en sorgligt dyster blick på Visconti, hvars vidöppnade ögon icke kunde slita sig från henne.