Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1852, sida 2

verlastad och ifölje deraf bort, enligt kyrkolagens föreskrift, blifva sitt embete förlustig. I denna anda hafva åfven h. b. biskopen samt lektorerne Westerlund och Norman afsifvit sina yttranden om saken. Men Winberg sjelf och konsistorii öfriga ledamöter, hvilka utgjorde pluralitet, tånkte annorlunda. Winberg, som tyckes hafva mycken salfvelse, förklarade sin förvirring och thy åtföljande lamhet i tungan vara en sjukdomsanstöt-, hvilken han till på köpet ansåg som ett af Gud utsåndt straff för hans felsteg.Han ville säledes alldeles icke erkånna att han varit rusig, utan anhöll att saken måtte förvisas till verldslig domstol. — Konsistorii pluralitet ansåg sig åfvenledes, emedan Winberg icke ville erkänna sitt brott, icke kunna på hvad anfördt blifvit, grunda någon bestämd öfvertygelse, utan ingick på att hänskjuta saken till bevisning inför verldslig domstol. — Sålunda kan nu ske, att i fall icke så strång bevisning, som vårt formella rätegångsväsende fordrar, kan förebringas, så skall en man, som så illa komprometterat sig, fortfarande förblifva en kyrkans tjenare och det skandalösa upptrådet icke för honom hafva någon strångare påföljd. Hvilken förargelse inom församlingen ett dylikt prof på slapphet hos en kyrklig auktoritet i fråga om presternas sedliga lif skall åstadkomma, år temligen tydligt; sårdeles då man jemför den med den pedantiska strånghet, hvarmed man vill reglera församlingens tro och bekännelse.öra a a a ———