Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1852, sida 2

ger nedlåter sig dertill, så var det Carmagnola som hon hedrade med denna dyrbara utmårkelse. Och hon glömde för honom icke allenast sin stolthet utan gjorde det till och med i uttryck, hvilka å hennes sida tillkånnagå svo den största aktning för den med hvilken hon talade. — Francesco Sforza hade liksom de andra gjort denna iakttagelse och bleknade, ty han hyste den innerligaste kårlek till Bianca. Hans smärta var så mycket djupare, som prinsessan, sedan hon lemnat Carmagnola, gått förbi honom utan att sästa sin uppmärksamhet på honom, ehuru han ställt sig så längt fram som möjligt, i hopp att blifva bemärkt af henne. Då Bianca försvunnit, nårmade sig Carmagnola dörren till audiensrummet, hvarest Visconti väntade honom, och fick geuast söretråde. i Nåstan i samma ögonblick sprang den lilla Ascanio, åtföljd af en skara barn af hans ålder Öfver torget. (Forts.) on Aii —