Presten Winberg. För någon tid sedan tilldrog sig ett skandalöst uppträde i Djura kapell i Westeräs stist, i det tjenstsörrättande presten derstådes, v. pastor Winberg, var af starka drycker så öfverlastad, att gudstjensten måste instållas. Vi hafva hittills icke nårmare refererat denna sak, emedan vi icke ansågo de derom i vissa Stockholmstidningar cirkulerande beråttelser för fullt tillförlitliga, men nu vilja vi ur Westmanlands läns lidning reproducera följande på officiella handlingar stödda relation: -Då Winberg, Söndagen den 6 Juni, ankom till Djura kapell för att hålla gudstjenst, nemligen skriftermål och högmässa, hade han, efter att på morgonen hafva intagit en stark laddning spirituosa, likväl icke dragit i betånkande att begynna gudstjensten, emedan han icke kände sig -matt eller snafvande på fötterne och således trodde, att allt skulle gå vål,-såsom han sjelf yttrade sig. Emellertid hade skriftermålet gått oredigt och då ban kom till syndabekånnelsen svek honom både tunga och syn. Folket började då blifva oroligt, så att Winberg måste draga sig tillbaka i sakristian. Det oaktadt hade han låtit ringa samman till högmässan och gått för altaret. Men — — precis samma förhållande intråffade, att, då hen kom till syndabekånnelsen, började det gå omkring för hans ögon och tungan nekade ånyo sin tjenst. En kulla hade då gått fram och velat taga af honom handboken samt tillsagt honom att gå från altaret; men då han nekade till både det ena och det andra, hade en karl gått fram och ryckt från honom handboken; hvarefter Winberg återkom till sakristian och någon vidare gudstjenst icke blef utaf. Skandaltidningarnes uppgifter om, att Winberg skolat döpa ett barn och krökt ner detsamma o. s. v., åro dikter. Dermed må dock vara hur som helst, ty sjelfva saken år emellertid fullkomligt grundad, att Winberg varit så öfverlastad, att han på ett dfvermåttan oskickligt sått brustit i sin ijenstgöring. Winberg, som på konsistorii kallelse sig till undersökning instållt, har nemligen såvål vidgått ofvanstående uppgifter om sjelfva tilldragelsen, som erkånt att han tillbragt Söndagsmorgonen på ett högst opresterligt sått. Han hade nemligen varit ute söregående aftonen, hemkommit sent, på morgonen kånnt sig matt och olustig, och dervid sökt restituera sig med en s. k. -bäsk-. Vidare hade han upphemtat brånvin på sitt rum och deraf förtärt 2 å 3 gånger; under resan intagit pounch och porter; derefter vid framkomsten tagit sig en sup och slutligen, efter den på osvananförde sått förråttade gudstjensten, på ny råkning anlitat flaskan och försökt åta, samt dervid fallit i kräkningar. Sammanståller man detta Winbergs erkånnande af att hafva förtärt en qvantitet starka drycker, hvaraf hvarje annan vanlig menniska skulle blifvit rusig, med hvad som passerade under gudstjensten, vill det synas, som skulle hvar och en, hvilken förmår sluta från verkan till orsak, nödvändigt komma till den öfvertygelse, att Winberg i sin tjensteförråttning varit öf