Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1852, sida 3

— — 1d—A ——————— — — ———— —— Unsåndt och betaldt.) Med anledning af en i Handelstidningen den 12 dennes från Warberg insänd, med sign. .. m försedd artikel, hafva vi undertecknade ansett oss böra afgifva följande genmäle: Fullkomligt ense med insändaren om det otillbörliga i de personers beteende, hvilka, under ett besök i Warberg, ådagalagt tydliga bevis på, vi vilja icke säga en bristande uppfostran, men väl en hög grad af öfversitteri, pojkoktighet och förbiseende af höflighetens enklaste fordringar, måste vi emellertid på det högsta ogilla ins:s tilltag att för de af några få möjligen begångna oarter, ställa samtliga de yngre i Justfärden deltagande herrar till ansvar. Ins. säger neml. först, att större delen af passagerarne bestod af ungherraroch fortfar sedermera: med stolta steg begåfvo sig ungherrarne (följaktligen alla) till källaren o. s. v. — Vi äro i tillfälle att något närmare belysa det osanna i detta ins:s påstående, och anse oss så mycket mera härtill skyldige, som vi icke gerna, genom att iakttaga tystnad i ämnet, skulle vilja af våra vänner i Götheborg anses hafva gillat den ifrågavarande artikeln. Denne skulle i så fall få utseende af en opinionsyttring från samtliga invånarne i Warberg, hvilket den emellertid så mycket mindre kan vara, som ins.,, enligt hvad vi tro oss veta, icke ens är Warbergsbo, utan en sig för tillfället bär uppehållande fremling. Man kan med temlig visshet antaga, att antalet af de i lustfärden deltagande ungherrars uppgick till minst 150. Låt nu så vara, att tiondedelen af dessa herrar uppfört sig på sätt ins. i sin artikel skildrat — hvarföre skall då skuggan falla äfven på de öfrige Å? Eller vill ins. verkligen ännu påstå, att större delen af ungherrarne begått alla de granna saker, han specificerat? Vi tro det knappt. De fleste af oss undertecknade tillbragte nämnde Söndag tillsamman med en stor mängd af de resande ungherrarne från Götheborg dels i fria luften, dels i våra enskilta hem — någon kälJare besöktes alldeles icke. Det enda hvaröfver vi skulle kunna beklaga oss, är, att dessa våra vänner blott så få timmar kunde få vistas bland oss. Då vi nu åter i minnet genomgå de glada och trefliga stunder desamma dels genom sitt älskvärda och vänliga sätt, dels genom sina vackra sånger beredt oss, kunna vi icke underlåta att på detta sätt hembära dem vår vänskapliga tacksägelse för deras besök. Må de icke af ett hätskt anfall,