Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1852, sida 2

Följetong. Förvaltaren. Af Clnarles Dickens. (Forts. fr. sistl. Lördag.) Med en svängning af sin högaffel bringade Dennis dem att göra halt för ett ögonblick, och i detta ögonblick drog han upp ur fickan ett stort bref, höll det upp för förvaltaren och sade: ,Haf icke så brådt, herr Gripps, läs detta först. och gör sen hvad djefvulen bjuder er,. Som Dennis nalkades, för att räcka honom brefvet. drog Gripps fram en pistol och ropade: aTillbaka skurk, eller blåser jag ut din hjerna! Gif honom då hans höghet hertigens bref — ni derk! gade Dennis, satte sin gaffel i marken, och gick fram till en af förvaltarens följesiagare. Mannen tvekade. äDet är hertigens bref, säger jag er, ropade Denz nis, och det är icke troligt att ni behöfver frukta derför, men väl mannen på bästen der borta. Han kall darra i sin skjorta, när han får se, från hvems det är. Vid åhörandet af dessa ord, lästes förundran och nyfikenhet i allas ansigten, och en man störtade fram, tog brefvet, och gaf det förvaltaren i handom. Då Gripps tog emot det och vände det om för att se på sigillet, förvredos hans anletsdrag af ett uttryck af öfverraskning. Der blef en djup tystnad, då han började öppna det. Hela hopen af tjenare och grannar stodo med ögonen fästade på honom, och Dennis familj hade också kommit ut och såg uppmärksamt på. Då förvaltaren läste, spred sig en spöklig blekhet öfver hans ansigte; hans hand började darra så starkt innan han hunnit slutet, att ban icke förmådde läsa det hela, men han hade läst nog. Han kramade brefvet konvulsiviskt tillsammans, och sade med graflik stämma: xDet är hertigens höga behag — vi må låta sakerna vara som de äro — för närvarandet, Stod jag tillreds för er, Michael Gripps? frågad Macarthy. Men förvaltaren hade redan vändt sin bäst, och red långsamt bort, med sina undrande slafvar i hälarna. Men icke var denna undran inskränkt till dem allena, den var i full styrka i hjertat hos hela det samlade grannskapet, som hade väntat se Dennis vräkt från sin farm, och nu i stället såg förvaltaren likasom träffad af en osynlig hand, och besegrad, slagen ur fältet. Tusende frågor gjordes: hvad betyder allt detta, Dennis? Det betyder just dettat, sade Dennis: Gripps har fått en order — icke för mitt afskedande, utan för sitt eget ; och nu berättade han sin resa till England, sitt samtal med hertigen i hans lysande palats, och qväkarfruns goda bemedling. Han förklarade derjämnte, att hertigen skickat honom ett bref, med instruktion att icke öfverlemna det åt Gripps, förrän han kom för att fordra arrendet. Förundran och glädje flögo, som en vådeld, öfver hela byn och egendomen, vidt och bredt. Förvaltaren förlorade icke tid att försvinna från scenen, och en ny blef skickad af bertigen från England. Ryktet om Dennis och hans dristiga företag blef stort; men det förvred icke hufvudet på honom; tvärtom syntes han känna att det ålåg honom att göra sig förtjent af hertigens och sin välvilliga medlerskas, mrs Pilmans, goda tanke. Efter få år var farmen, som Dennis arrenderade, fördubblad till vidden af uppodlad mark, och slutligen tredubblad. Aldrig fanns någon farm bättre odlad, och aldrig var någon farmer i Waterford mera lycklig efter sin ställning, eller mera punktlig i erläggandet af arrendet. Ofta, då mrs Pilman infann sig i palatset med sitt arrende och sin gröna ost, kom äfven den vilde Irländaren och hans historia på tapeten. Icke heller ännu är den glömd i stora huset fast både den dåvarande hertigen och mrs Pilman längesedan gått bort. Slut.