Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1852, sida 1

wB EFEFE 2. Hurusida kan och bör den evangelisklutherska kyrkan, enligt sina grundsatser, inståmma i yrkandet på religionsfrihet? Och huruvida kan religionsfrihet anses önskvärd och gagnelig för befordrande af sannt kristlig tro och sannt kristligt lefverne inom vårt fådernesland? Den rått intressanta diskussionen hårom ledde hufvudsakligen till detta resultat: Theoretiskt ansågs religionsfrihet såsom den evangeliskt-lutherska kyrkans grundvilkor och ändamål; men under nuvarande förhållanden och i synnerhet i betraktandet of fråmmande kyrkors, särdeles katholikernas, proselytmakeri, af politiska skål, icke kunna obetingadt och utan begrånsning beviljas, i vidstråcktare mån, ån så vidt det utan fara för den evangeliskt-lutherska kyrkans bestånd kan gå an. I 3. Är för den evangeliskt-lutherska prestens verksamhet, på det denna må vara lifskraftig och renlårig, tillråckligt att den stöder sig på den oförändrade Augsburgiska bekånnelsen, eller behöfver den för detta ändamål uttryckligt erkånnande af åfven de ölriga i konkordieboken sammanfattade bekännelseskrifterna? Åsigterna hårom, hvaraf slera utmärkte sig för stor liberalitet och frisinthet, ansågos någorlunda sammanståmma deruti: De symboliska böckerna i allmänhet voro nådvåndiga för svenska kyrkans bestånd och bibehållande, men borde dock stådse, i jemförelse med den heliga skrift, betraktas endast såsom mennisko-ord i de delar, som kunna strida med bibelordet. 4, Hvad må öfverhufvud ett rått söndagsfirande sågas omfatta och innebåra? Hvarpå böra vi hufvudsakligen grunda vår framstållning af förpligtelsen till söndagens råtta firande? I hvad mån kunna vi säga, att Herrans dag i våra församlingar rått helighålles? På hvad sått skall man ändamälsenligast sträfva att åstadkomma eller underhålla en allvarligare anda i detta hånseende? Med anledning af denna fråga förspordes många klagomål öfver sabbetsfirandets förfall och gudstjenstens vanvård inom svenska församlingar, och såsom orsak dertill nåmndes aftagande husandakt i allmånhet, lördagsgillena och lustresorna i hufvudstaden, hvaraf verkningarna kåndes öfver allt i landet, som af hufvudstaden gerna tager sina moder och seder. Resultatet, så vidt någon bestämd åsigt stadgades, blef: Föredöme af husandakt borde lemnas från presthuset, bjudningar och fårder på söndagar samt lördagsgillen motarbetas, der de kunna undvikas o. s. v. 5. I hvad förhållande står den allmänna så vål vetenskapliga som esthetiska bildningen till kyrkans bekånnelse? Och i hvad förhållande står presten, betraktad i sin embetsverksamhet och sin samhållsställning, till så vål den theologiska som till denna allmånna bildning? Det summariskt lemnade svaret hårpå kan korteligast så angilvas: Den vetenskapliga och estetiska bildningen hade värde och voro nödvändig för prestmannen, så vidt de utmärkte sig för christlig anda, och hela denna bildning vore ett högst vigtigt moment af och för hela det religidsa lifvet och bildningen. 6. Hvad vigt och betydelse har Guds uppenbarelse i gamla testamentet får christna kyrkan i allmånhet och för denna i vår tid isynnerhet? Och hvilka lårdomar och hvilken uppmuntran kan kyrkan nu företrådesvis hemta från den ena eller andra tiden af christna kyrkans föregående lif och strid? Denna fråga hann ej diskuteras. Utom dessa åmnen diskuterades åfven slera frågor, som blifvit till bestyrelsen insända: l:o. Om bruket af s. k. Conventiklar på en ort förmått göra sig till solksed, huru bår presten då förhålla sig med afseende deruppå, och hvilken stållning bör han intaga till den delen af sina åhörare, som uti Conventiklarne icke deltaga? Diskussionen hårom upptog hela Onsdags e. m. och derunder uttalades de mest stridiga, stundom irriga, begrepp om konventikelplakatet och hela konventikelväsendet. Mången tycktes ega ingen aktning sör den bestående lagen i detta hänseende; andre försvarade dess helsd och ansågo sin verksamhet derefter böra stållas. Resultatet häraf