2 — Några ord om iryckenskapen, dess orsak och följder. Det ämne, vi nu gå att afhandla, har så osta varit föremäl för den sanna fosterlandsvännens sorg och bekymmer, att vi ej kunna underlåta påpeka de orsaker, som vi anse utgöra grunden för den sördersliga dryckenskapslasten, en last, som föder åtminstone två tredjedelar af de brott, som snart sagdt dagligen utgöra föremål sör domstolarnes verksamhet; en last, som icke blott föranleder till brott, utan jemväl både i psykiskt och fysiskt bånseende undergråft den kraft, som fordom utgjort Svenska folkets stolthet. Mången hafva vi hört uttala den åsigt, att de bildade klassernes i samhållet efterdöme skulle vara tillråckligt att förmå den obildade klassen af folket till upphörande med det omåttliga förtårandet af starka drycker; men ehuru vi ej vilje förneka, att ett sådant esterdöme visserligen i någon mån kan verka godt, kunna vi dock ej i allo dela denna åsigt; ty den erfarenhet vi hafva af nykterhetsföreningarnes verksamhet har nogsamt visat, att detta efterdöme ej år tillråckligt för botandet af den krålta, som nu hotar att förstöra nationen. För att angifva orsaken till det allt mer och mer öfverhandtagande moraliska förderf och fysiska lidande, som blifver följderna af brånvinssupandet, måste vi gå tillbaka till den tid då Gustaf den 3:dje, för anskaffande af medel till sina åregiriga planer, gjorde brånvinsbrånningen till ett statens monopol. Före denna tid var Svenska nationen stark och kraftfull; brånvinet anvåndes då endast som medicin och hade ånnu ej hunnit blifva en oumbårlig daglig dryck; men sedan brånvinsbrånningen blifvit en inkomstkålla för staten, låg det i dennas intresse att befordra konsumtionen af den tillverkade varan, hvadan så kallade kronokrogar snart uppråttades öfver hela riket, i ståderna och på landsbygden, vid kyrkor och på marknadsplatserna. De stora kronobrånnerierna upphörde vål sedermera, men dermed icke den fördersliga brånvinsbrånningen; ty ehuru snart sagdt alla statsmån ogillat och ånnu ogilla Gustaf den 3:djes osvanberörda förfarande, hafva de likvål, enligt vår åsigt, handlat vida oklokare ån denne konung, helst brånvinsbrånning och minutering, sedan de upphårt att ensamt af staten bedrifvas, blifvit öfverlåtne åt enskildta mot erläggande af skatt till kronan och nu bedrifvas i mångdubblad skala mot då. Så långe afgiften för bränvinsbrånning och minutering skall utgöra en statens inkomstkälle, kan således ingen damm för förstörelsen såttas, så mycket mindre som den ökade afsättningen befordrar tillverkningen och förhöjer skatten. Under sådana omståndigheter skulle det icke förundra oss att få höra den åsigt uttalas, att det vore sann patriotism att ölverlasta sig af brånvin, enår derigenom statens inkomster blefve Ökade. Genom brånningstidens inskrånkning vill det likvål synas, som om man funnit sig uppmanad att såtta en damm för bränvinssloden, och i det ansvar, som stadgats för oloflig brånvinsminutering, äro vi tillochmed villiga att erkånna en af vålmening förestafvad åtgård till fyllerilastens hämmande. Men åro de författningar, som stadga ansvar för otillhörlig tillverkning och sörsåljnins, nog strånga, sör att uppfylla sitt åndamål? Detta år en fråga, som vi tryggt tro oss kunna besvara med nej. Vidare blir det en annan fråga, huru dessa författningar, sådana de nu äro, varda handhasde? Landsoch stadsfiskaler samt kronolänsmän åro dels icke, dels så illa lönte, att öfvertrådelser emot nåmnde sörsattningar såällan af dem beifras, men likväl utgöra deras förnåmsta inkomstkälla, ithy att de, åtminstone på många stållen i riket, hafva öfverenskommelser med minutörerna för det de blunda. Och åtalas någon gång brott emot Milano, och denna gången för alltid. Jag, fi lar am funk tar Inta att osm ar hinda