Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1852, sida 1

af denna man undertrycka ett rop af ösfverraskning, men han dolde sin bestörtning, kastade en blick på Peppa, som helt och hållet för-junken i bön, i detta dgonblick vånde honom ryggen, aslägsnade sig försigtigt och följde fråmlingen, som genast smugit sig genom trångseln, sedan han mårkt att Bramante kånt igen honom. Då de voro utkomna ur kathedralen, gingo de båda in i en mörk och enslig gata, och tilltalade hvarandra icke förr ån de blickat omkring sig och öfvertygat sig att ingen lyssnade på dem. — Hvad! ropade Bramante, ni har vågat återkomma till Milano? Vet ni då inte hvad som föregår hår? — Jo, det vet jag mycket vål, svarade Carmagnola, och jag har derför icke yppat min återkomst för någon menniska, icke engång för dig förrån nu, och likvål har jag varit hår i tre dagar — icke som fruktade jag någon oförsigtighet från din sida, min båsta Bramante, utan emedan jag ensam ville iakttaga och bedöma allt hvad som sker utom, utan och mot mig. Jag vet allt detta så vål, som du nu ser mig förklådd till en man af folket, och jag har brukat all möjlig försigtighet får att icke blifva igenkånd. Men i dag måste jag rådgöra med dig om hvad som