ningar; råkna allt framgent på min tillgifvenhet såsom på en sons. — Vill ni lemna oss, signor? — Jag aflågsnar mig får att icke långre beröfva er den sör edra undersåter så dyrbara tiden. Sforza bugade sig och gick ut med glådjestrålande panna. Sedan hertigen och hans sekreterare blifvit allena, hade de med hvarandra ettlångt samtal, hvars resultat skall blifva bekant i fortsåttningen af vår beråttelse. Då natten inbrutit, lemnade sekreteraren palatset och begaf sig till en af de smalaste och smutsigaste gatorna i Milano. Tre gånger ÅKlzppade han på porten till ett hus, som erbjöd en så sorglig anblick, att man knappt kunde anse det för att vara bebodt. Porten öppnades, och han stod framför en man, hvars magra aftårda ansigte och sönderrifna klåder fullkomligt passade till den boning, som tjenade honom till tak öfver hufvudet. Denne man var ingen annan än Gabrino. — Signor Ericcio i mitt hus! utropade Gabrino då han varseblef Viscontis handsekreterare. — Det förundrar dig, inte sannt? sade E