Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1852, sida 1

VL Michaela. Det var mot middagen. Gubben Bussoni och Michaela, hans fosterdotter, hade gått in i sin boning för att söka skydd emot den brävnande middagssolen. Båda voro sysselsatta med sitt vanliga arbete, hvilket bestod deri, att, af de rör, som växte i bergskrefvorna, och som hvarje morgon insamlades af Michaela, fläta korgar och hattar. Flickan var i dag måhända ännu vackrare än då Francesco senast lemnade henne, för att kasta sig in på den äfventyrliga bana, på hvilken han redan förvärfvat så mycken ära. Ansigtslinierna voro mera bestämda, ansigtets karakter mera utvecklad och blicken hade något lidande och tankfullt, som idealiserade hufvudet, ty dragen återspeglade en vemodig själ, i stället för den ungdomsfriskhet, som de förr ut tryckte. Länge herrskade en fullkomlig tystnad mellan gub ben och den unga flickan. Man hörde ingenting annat än surrandet af insekterna utanför, hvilka sögo saften ur blommorna. — Nå, Michaela, sade gubben ändtligen, har du ingenting att berätta för mig i dag? — Nej, min far, svarade den unga flickan bedröfvad. — Nå men sjung ändå en af de der vackra visorna, som du förr sjöng så väl, och som inte på så länge blifvit hörda i vårt fattiga hus. Det skulle muntra oss litet. — Ar du också säker på det, min far? svarade Mi