Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1852, sida 1

—— — ——L——k —kt—— —— ——— Dennis sade, han ville det. Det var fåfängt att grannarna bådo honom tänka på sin familj, och se sig om efter en annan farm, ty flytta — han kunde förlita sig derpå — det måste han antingen han ville, eller ej. När kände någonsin förvaltaren medlidande? och hvem var mäktig att göra honom motstånd? han skulle komma med ett helt regemente folk i sina hälar, och utkasta honom och hans familj på landsvägen. Allt hvad Dennis sade, var: Låt honom komma, Mängden af grannarna betraktade Dennis som en man, den der hade fattat ett hemligt beslut till våldsam hämnd; hans tystnad, så olik hans förra, bullrande språksamhet; hans frånvaro från Whiskeykrogen, hvarest han brukat vara en af de eldfängdaste disputatörerna — allt detta betraktades som säkra tecken dertill. Dennis sågs plöja och dika och gärda flitigare än någonsin. Hvad kunde mannen mena? Hade han blifvit galen? Hvilken klok menniska ville bearbeta, och till ochmed förbättra en farm, som han snart måste lemna; till fördel för en annan? Lika mycket! Dennis var tyst och flitig, som förut, och lät hvar man undra, bäst han gitte. Slutligen infann sig förpaktaren sjelf vid hans dörr. Nå, Macarthy? tiden nalkas. Har ni arrangerat för er? Och hvarföre skulle jag det göra, frågade Dennis tvärt, då jag mår fullkomligt väl här? Men ni kan icke blifva qvar här. Hvarföre icke? frågade Dennis; hvad felas mig att jag icke kan blifva qvar bär, och min far och hans far och alla våra fäder blefvo qvar bär före mig? Jo för tusan, herr Gripps! jag säger er jag är fullkomligt be