Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1852, sida 1

det är en talisman, som eger makt att skydda er mo de största faror. Carmagnola betraktade prinsessan ett ögonblick utan att svara. — Då han tänkte på ändamålet med sin resa, de planer, med hvilka han umgicks, och hvilkas förverkligande skulle hafva så sorgliga följder för Bianca, kände han på en gång medlidande och samvetsagg, då han fann henne så god och deltagande för honom. — Sisnora, sade ban i en så innerlig ton, att den vackra italienskan bäfvade dervid, jag emottager den talisman, som ni erbjuder mig, icke såsom ett skyddsmedel emot faror, hvilka icke finnas, utan såsom en dyrbar skatt den jag evigt skall förvara. Bianca, som höll sina ögon fästade på golfvet, vågade icke göra en enda åtbörd eller öppna sina läppar, af fruktan att förråda den oro, för hvilken hon var ett rof. — Signora, sade ändtligen Carmagnola, med denna djupt rörda stämma som kommer från bjerta och går till hjerta, vi veta alla icke hvad ödet beslutit öfver oss; men hvad än må hända, och huru allt än må gestalta sig. sä var öfvertygad att ni i hela verlden inte har någon uppriktigare och tillgifaare tjenare än mig. Farväl, signora, var så lycklig som ni förtjenar — det är den önskan, hvarmed jag skiljes från er. Bianca hade stigit upp; Carmagnola fattade hennes hand och tryckte den till sina läppar. Han förundrade sig dock då ban kände denna hand darra i sin; han betraktade Bianca och märkte att hon vardt blek och vacklade. (Forts.)