Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1852, sida 1

öfvertygad att hon skall väl upptaga en sådan uppmärksamhet. Vid dessa ord steg Visconti upp. Carmagnola gjorde detsamma och gick till dörren, den hertigen sjelf öppnade, sedan han upprepat sin afskedshelsning. Prinsessan satt i skuggan af ett lärkträd. Då hon såg Carmagnola komma, rodnade hon ända upp i pannan, och hjertat klappade våldsamt i hennes bröst. — Han! sade hon med darrande röst. — O min Gud, hvad kan ban hafva att säga mig, och under hvilken förevändning ämnar han tilltala mig? Då Antonia såg grefve Carmagnola närma sig prinsessan, aflägsnade hon sig några steg från henne. — Signora, sade Carmagnola till Bianca, i det han bugade sig för henne, jag ämnar resa från Milano — — — Hvad, skall ni lemna oss? utropade prinsessan, hänförd af en ovilkorlig nörelse. — Blott på några dagar, signora, och min allernådigste hertig har sjelf värdigats uppmana mig att taga afsked af er. — Reser ni långt bort, herr grefve? frågade Bianca i det hon bemödade sigatt gifva sin röst en fasthet, som hennes hjerta på långt när icke ägde. — Jag ämnar besöka min hembygd, piemontesiska bergen, signora. Bianca teg ett ögonblick, derpå fortfor hon med darrande röst: — Herr grefve, bergstrakterna äro icke säkra; under denna resa kan ni blifva utsatt för någon oförutsedd fara, och om någon olycka händer er, vore det för min far — ja, för oss alla — en stor, en oersättlig förlust. — Mottag af mig denua ring, fortfor hon i det hon af sitt finger drog en guldring, i bvilken en dyrbar sten var infattad; en from eremit har gifvit mig den;