Unsändt och betaldt.) Minne af Warberg. Warberg är en liten, en ganska liten stad, men under sommartiden är lilla Warberg en rätt lyster ort i anseende till den mängd främlingar som ditströmma för helsans vårdande. Ofta händer att badgästerna få visiter af vänner och anhöriga från landsorten och närmast belägna städer och då blir en afton i Warberg stundom en högst angenäm afton, hvilken försonar badgästerna med det oblida öde, som fört dem bort från hemmets lugna glädje. En söndagsafton under förliden månad anlände till Warberg det vackra jernångfartyget Halland, medförande en mängd passagerare från Götheborg. Det utgör alltid ett litet trefligt afbrott i småstadslifvets enformighet när något nytt inträffar; och ehuru ångfartyg ofta förut lagt till vid Warbergs hamn, har detta dock ännu icke hunnit blifva någon hvardaglighet, som icke gifver något nöje, någon väckelse åt nyftkenheten. Sålunda lockade 4Halland en mängd af stadens innevånare, såväl ständiga, som tillfälliga, ner till stranden för att betrakta fartyg och passagerare, hvilka sednare till större delen bestodo aflungherrar, som med stolta steg, likasom de upptäckt en okänd ö i verldshafvet, begåfvo sig in uti staden och direkte på källaren, hvarest det i en hast blef stormigare och mera druckit än vanligt. Att fasta och lekamligen bereda sig börer blott tlll en utvärtes anständighet tycktes herrarne tagit till valspråk och den utvärtes anständigheten hade intet för dem att betyda, utan lyckades de så fullkomligt åsidosätta densamma, att ingen menniska kan betvifla det all anständighet blifvit bortlagd af de objudna gästerna från rikets andra stad. Att raglande af rus och skrålande stryka fram på gatorna; att derunder helt ogeneradt kurtisera stadens pigor; att hurra och sjunga hamnbuse-visor vid stranden och ändtligen att med hattarne på de troligen tomma skallarne instiga uti badgåsternas dans-salong — — allt detta synes endast kunna ursäktas den råaste pöbelt, men för ingen del personer som vilja anses för städadt folk. Den som skrifvit dessa rader är sjelf ingen gammal knarrig gubbe Ung och lefnadsfrisk deltager han gerna i muntra upptåg och lyssnar glad till en stump mellan de fyllda glasens egna harmoniska klang; men att en del af Götheborgs unga herrar stå så långt bakom småstadsherrarne i vett och seder, att de ingifva främlingar en låg föreställning om lefnadssättet i ett så stort samhäll som Götheborgs — detta bar artikelförfattaren velat låta komma till ort eom vederbör, på det vederbörande må erfara att icke ens Götheborgare kunna utan anmärkning förolämpa ett mindre samhälle, som hvarken kan täfla med den sannt bildade och rike Götheborgaren, men också icke vill täfla i sedeslöshet med en stor del af dem, som vid ofvanberörde tillfälle visade Warberg ett förakt, som återfaller på herrarne sjelfva. — i Augusti 1852. eo M.