Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1852, sida 2

poliskammare en i Slottsskogen boende person i bergade vilkor till 66 rdr 32 sk. bko böter, för det han burit våldsam hand på en poliskonstapel, då denne varit stadd i utöfningen af sin ijenst. Emot detta beslut anförde den dömde besvår hos kongl. hofråtten, och för att dels undgå deponera böterne samt dels att få fördelen processa gratis, hade han vetat förskaffa sig och besvåren vidfogadt ett af vederbörande pastor å embetets vägnar utfårdadt fattigdomsbevis. Kongl. hosråtten, som emellertid icke funnit sådane skål af klaganden anförde, att desamma kunnat föranleda till rubbning i poliskammarens dfverklagade utslag, faststållde dersöre detta; och sedan klaganden låtit hofråttens utslag vinna laga kraft, hade detsamma för verkstållighet öfverlemnats till behörig exekutor, som vid anställd utmätning hos den pliktfållde, trots fattigdomsbeviset, fann mer ån tillräcklig tillgång till gäldande af bötesbeloppet Utan att vilja insinuera det vederbörande pastor, mot båttre vetande, utsärdat ifrägavarande bevis, hvilket genom resultatet af utmåtningen visat sig vara falskt, så gifver detta förhållande, som dessvårre icke står enstaka i sitt slag, anledning till begrundande af det olåmpliga, för att icke såga befångda i stadgandet, att presten skall åga råttighet — måhända ovilkorlig skyldighet? — att utfårda bevis om medellöshet, hvilka bevis om dess tillåmpning tillerkånnas laga vitsord. Hur kan man vål fordra, eller ens begåra att presten i allmånhet skall så kunna kånna församlingsboarnes ekonomiska stållning, att han derpå kan grunda ett tillförlitligt omdåme, då man ganska vål vet, att han icke har vidare beröring med dem i ekonomiskt hånseende ån fråga rörer, antingen utdrifvandet af hans erättigheter-, dem något hvar nog söker i första rummet honorera, eller behandling af sådane personer i församlingen, hvilka i följd af total utarmning äro hemfallne till fottigförsörjningsanstalten, uti hvilken presten vanligtvis är ordförande. Häraf inses lätt hvad värde ett embetsutlåtande af ifrågavarande natur kan åga, ty det mäste ovilkorligen stödja sig antingen på redligheten i den sökandes uppgift, eller på en gissning, ett rykte eller eget omotiveradt omdöme. Oansett det moraliskt oriktiga i saken, bår densamma uti sig fröet till en hop missbruk af högst skadlig art. — Så t. ex. har man icke få bevis på att tråtlystna Personer, vigilerat sig till fattigdomsbevis änskönt det varit allmänt kändt, att de sittat i ganska goda vilkor, blott för att få nöjet tillsredsställa deras processjuka och trakassera vederparterne, samt förorsaka domstolarne lönlösa besvär, om ock deras tvister varit af sådan beskaffenhet, att de omåjiigen kunnat vinnas. Månne icke en blick på kassan afhållit dem från råttegången, om de skolat gållda de dryga omkostnader, som fattigdomsbeviset frikallat dem ifrån —? Insåndaren tror det och år dfvertygad, att ingen, om ån alldrig så tråtlysten, skulle låttsinnigt kasta sig ini en process, som handlade om någon bagatell, eller hvars ogynsamma utgång på förhand vore gifven, om han ur egen kassa skolat bekosta utgifterne. Insåndarens åsigt, i hvilken flere inståmma, år att inga andre embetsmån åro mera kompetente att utsårda dylika bevis, ån kronofogden och lånsmannen; ty dessa måste, just i följd af deras tjenstbefattnings beskaffenhet, båst kånna folkets förmågenhetsvilkor — och insåndaren går ånda derhån i sitt påstående, satt desse embetsmån åro de ende som med tillförlitlighet kånna dem. Det vore derföre önskligt om dessa ensamt tillades rättighet eller skyldighet att utsärda bevis af ifrågavarande natur. Handelsunderrättelser.