Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1852, sida 3

118 DESKgIIenne!t. —— — — —— Insåndt. Nibil de mortuis nisi bene! Emot aflidne borgmästaren C. Th Agrells minne ha Bobus Läns nya tidning tillåtit sig ett anfall hvilke hos dem, som opartiskt bedöma hans embetsmannaverksamhet, upppväckt en rättvis ovilja. Då nämnde tidning knappast läses utom staden Uddevalla och trakten deromkring, hvars innebyggare sjelfve kunnat inse anfallets motiver och blinda hugg, hade detta anfall ej behöft offentligen tillbakaslås, derest det icke, till en del blifvit upprepadt i en mera allmänt spridd tidning. Efter fruktlös afbidan på en värdigare kämpe för Agrells minne, har aktningen derför manat undertecknad att, såsom sådan uppträda, hvilket, med gladt mod, skett så mycket heldre, som det är lika ridderligt att upptaga, som smutsigt att kasta handsken mot en aflidens hugkomst, äfven om denna sålunda icke såras hos maka, barn och vinner. Enär tidningsartikeln medger, att Agrell, blott i sin egenskap af brottmålsdomare, svikit de förhoppningar, Uddevalla samhälle gjort sig om honom, har tidningen antydt ett vitsord om hans duglighet i öfrigt, hvilket, deladt af alla, som kände honom, bör gälla så mycket kraftigare, då det trängt sig fram bland yttringarne af ett afvogt sinne. Hvad beträffar hans bristande fallenhet för polisgöromålen, som må vara ostridig och sannolikt sprungit vederbörande skarpare i ögonen, vid jemnförelse med hans närmaste företrädares, särdeles nu mera, erkända öfverlägsenhet i detta hänseende, så lärer det väl ändock vara, lindrigast sagt, mindre välbotänkt att vilja begagna den aflidnes bristande! fallenhet såsom inledning till en klagan öfver svikna förhoppningar, hvilkas realiserande det stått i vederbörandes skön att säkrare betinga sig, derest de, före hans val, skaffat sig kän nedom om denna brist och vid detsamma ej gjordt sig till blinda verktyg för ett mäktigt partis enskilta intressen, i hvilkas olyckligt sega ledband man sålunda, i någon månl, bakbundit icke mindre samhällets allmänna intressen, än också styresmannens fria sjelfverksamhet derför. En klagan åter öfver berörde Åblunder, nu mera insedd, hade ägt mera fog, helst om densamma kunnat tjena till väckelse vid ett förestående nytt borgmästare-val och dervid förekomma ifrågasättandet af hvarje annan kandidat, än den, som äger alla de för tjensten vuäsentligare egenskaper och på grund deraf må framhållas, men icke påtvingas samhället af det antydda partiets eller andras sidoininflytanden, dem han sedermera skulle blifva menligt förbunden. Den anfallande tidningens skamlösa insinuation, i anledning af Agrells, utaf omständigheterne helt naturligt påkallade begrafningssätt, behöfver icke undanrödjas, ty den dräper sig sjelf och är sålunda en sjelfspilling. som derest den ej, enl. tidningens stränga åsigt, bör Åaf skarprättaren till skogs föras och i jord gräfvas,, åtminstone icke förtjenar bättre, än att till glömskans graf i tysthet befordras. Till en sådan glömska har Agrells tysta begrafning icke föranledt. Ty länge skall, hos de välsinnade bland Uddevallas innevånare, minnet af honom sortlesva, såsom af en man, den der icke blott Åhandlade af uppriktig öfvertygelse samt tänkte och ville det rätta, utan äfven ådagalade sådant i kraftig handling, när detta icke blef omöjligt, iföljd af partiränkor och dylika motvigter, dem hans redbarhet. insigter och kraft, oaktadt bästa vilja icke kunde uppväga. Må Uddevalla samhälle lyckas utse en efterträdare, som besitter Agrells stora förtjenster och derutöfver den ringare, som honom brast; men en värdigare lärer det få svårt att utfinna. 3 C. Th. Agrells vån.