Salon. Negren Othello. Hr Ira Aldridge, den verklige negren Othello, är af kungligt blod. Hans förfäder voro furstar af Fulahstammen i Senegambien. De första missionärerna, som genomströfvade dessa brännheta kuster, togo med sig Iras fader, förde bonom till Amerika och läto vid ett läroverk i Newyork gifva honom en kristlig uppfostran, under det de hos hans farfader inplantade reformidåeer, hvilka bland hans undersåter negrerna framkallade en revolution, och ådrogo honom en blodig död. Undervisad i vår Jämnlikhetsläras skola, återvände Iras fader till sitt hemland efter usurpatorns död och regerade der till dess en ny hvälfning för andra gången störtade thronen och tvang nonom att söka sin räddning i flykten. Återkommen till Förenta Staterna blef hr Aldridge prest. Han afled i Newvork år 1810, högaktad och saknad af sina svarta bröder, hvilkas upplysning och tröst han varit. Ira var af sin fader bestämd för kyrkan, men hans håg var vänd åt theatero. Oaktadt alla hinder ville ban der tillkämpa sig en plats. Den som känner sederna i Förenta Staterna, inser lätt att i en sådan föresats låg något gigantiskt. I detta frihetens land är negren en paria och den blandade racen nästan biltog. Till en enda theater i Newyork har den svarta racen tillträde; man förviser dem der till ett mörkt galleri, der dessa svarta fysionomier och dessa elfenbenständer äro föremål för de hvitas löje, löjen i hvilkas djup en hemlig fasa ligger fördold. Ira vägade uppträda på scenen. Han spelade komedier af Sheridau med kamrater af sin egen race, och hans företag kröntes med framgång, då en kabal afbröt hans första steg på denna bana. Emedan han, med den ihärdighet i viljan, som är en af hans slägtes dygder, i trotts af allt ville uppnå sitt mål, så blef han betjent åt en stor amerikansk aktör, Wallack; genom honom erhöll han tillträde till theatern, der ban bakom kulisserna skaffade sig kännedom om den engelsk-dramatiska konstens mästerstycken. Ehuru tvingad af sin sader att fortsätta sina theologiska studier, skötto han dem ickedestomindre med ifver, och skulle hafva skapat sig en framtid inom det andliga ståndet, om icke fördomarne mot hans blod funnits. Han sändes också 1825 till Eagland, der han blef elev vid universitet i Glasgow. Der gjorde han stora framsteg i sina studier, men hans öde dref honom åt annat håll. Inom mindre ån ett år var han aktör på en af Londons theatrar och debuterade der i Othellos roll med en framgång som gjorde stort intryck på obivionen. Kort tid derefter gifte han sig. Hans hustru följde honom mot sadrens vilja såsom Desdemona, men olyckan följde icke denna kårlek såsom senatorn Brabantios ädla dotters. Hr Aldridge hade snart en hel repertoire af roller, passande för hans fårg. Ilans rykte växte under en konstrese i gresskaperna, och i Bath bringade honom Charles Kean en hyllning, i det han jämnte honom spelade Jagos roll. Utom i Othellos roll, skördade han största framgången såsom zanga i Youngs berömda tragedi aäth e Revenge-4anämnden) och i Schillers Fiesco, öfversalt från tyskan af general dAguillar. — I Edinburg spelade han Shylock och d. 10 April 1833 nådde han målet för sina Önskningar, då han debuterade i 0hello på den kungliga theatern Covent-Gardens stora scen. Frän den tiden var han känd och omtyckt i hela England, der han ända till 1848 spelade de roller som örskaslat honom anseende. Bidrag till sedlighetens historia i Paris. I Literary Garettes låses följande från dess pariserkorrespondent: Den nu aflidne Balzac förde, me jan han ånnu befann sig på högsta spetsen af sin åa, en intim brefvexling mod ett gift fruntimmer. Eser hans död föllo dessa bref i mannens händer; men stållet att såsom en annan Othello qväfvo den sköna eller företaga sig något annat förskräckligt, stop: par mannen helt kallt kårleksbrefven i sin ficka, gär ill utgifvaren af en litterär tidskrift och säljer dem ör 120 pundesterling. För några månader sedan ofentliggjordes det, att de skulle utkomma under titel: Balzacs bref till Laucie, — med antydan, att de voo ,af privat och förtrolig natur., Då allt från den stora novellförfattarens penna åger stort vårde, och då en samling af verkliga kårleksbref lofvada att blifva sinteressanta, så väckte denna anmälan stor sensaion. Men emedan fru Balzac, författarens enka, ruktade, att hennes mans minne skulle blifva flåcsadt genom en offentliggörelse, den hon betraktade OM en skandal, så vånde hon sig till en civil domstol för alt bindra brefvens utgifning. Publicisten invånde, att då han årligt köpt och betalt brefven, voI ma