sll. handl. L. Zachrissons konkursmassas fasta egendom i 7:de qvarteret har under hand försälts till muroch byggmäst. Jåhrig för 30,000 rdr rgs. — Det synes som om åfven vår ort skulle komma att lemna sina bidrag till historierna om den stora hassormen. Man har hår ett par dagar fått höra allahanda berättelser om personer, som på Elfsborgs-fjorden vilja hafva sett detta notabla hafsvidunder. Når allt går somkring torde det endast hafva varit några marsvin, åt hvilka, under det de rost sig med att gå gåsmarschen, förskräckelsen och en smula inbillning gifvit det utseende, som man föreställer sig den respektabla ormen åga. Såsom vi från såker kålla hört beråttas, har r varfschefen å nya varfvet utfårdat en order, som bjuder, att de derstådes förlagde båtsmån icke få permitteras för att från stationen ro ut båtar och med dem lågga till vid ångfartyg, hvaraf följden blir att de å stationen befintlige officerare och tjenstemån eller andra personer, som skola göra en resa med ångfartyg, icke som förr varit fallet kunna låta med båt ro sig ut och lågga till vid ångarne, då de passera varfvet, utan måste de nu fara in till staden och der gå ombord, en omvåg, som alltid år förenad med en i sörhållande till deras tillgångar icke så liten kostnad. Denna order år söranledd af en för något ölver 14 dagar sedan passerad håndelse, hvilken nåra kostat en båtsman lifvet. En tjensteman vid lotsverket, hvilken med ångaren -Thorildankom från Uddevalla och skulle begifva sig till varfvet, hade fått ångbåtskaptenens löfte, att denne skulle stoppa, då en båt från varfvet, som han våntade för att ditföra honom, lade till vid fartyget. Det bar dock icke båttre till, ån att, når båten lade till ångaren som då, i stållet för att stoppa, gick med half maskin, den ene af de tvenne roddarne, båtsmån från varfvet, föll i sjön och endast med största måda råddades och drogs upp på å ångaren af sörberörde tjensteman, med bitråde af en annan person ombord. Då nu kaptenen, af hvilken allsingen assistans erhållits vid olyckshåndelsen, åter satte fartyget i full fart, måste den ene roddaren med båten återvånda till varfvet, medan den andre med knapp nåd från döden råddade i sina våta kläder fick göra en ofrivillig resa till staden. Sådant år i korthet förloppet af håndelsen, som utförligare beråttats för redaktionen, hvilken tillika anmodats att deråt lemna offentlig het, och motivet med offentliggårelsen, att nemligen påpeka det ångbåtskaptenens beteende vid tillfållet icke varit det vackraste, synes oss af anförda omståndigheter älven vara råttfårdigadt. Såsom man håraf finner, saknar icke sörutnåmnda order motiver, ehuru den, tillsölje af dess allmdnna llimplighet, lemnar rum åt den billiga önskan att råttelser deruti måtte göras. Först och sråmst får väl icke ett sådant handlingssått, som lågges befålhafvaren å Thorild till last, anses höra till reglen, utan snarare till de sållsynta undantagen. Vidare får vål antagas, att de fleste personer, som å nya varfvet anlita båtsmån i sådana fall, hvarom ordern handlar, åro så qvalificerade, att de kunna tillse, det roddarne icke utsåttas för någon fara. Något allmånt förbud att begagna båtsmån till dylik rodd synes alltså vara opåkalladt, om ån vissa inskrånkningar i detta hänseende varit ett prisvårdt försigtighetsmätt. I Posttidningen låses följande bulletin, daterad Kissingen den 19 Juli: -H. M. konungen, som den 17 dennes börlade att begaana helsovaffnef evnac daraf ha