Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1852, sida 1

i— ——— 30 eller 40 år kan utbryta. Deremot står tas; 2) stark könsdrift utan tillbörligt tillfredsstållande; 3) förnyade retelser till vrede och hundarnas slående och piskande, så ock deras ösverdrifna anstrångande, isynnerhet under den heta årstiden; 4) en egen våderlekens beskaffenhet, hvilken karakteriserar sig genom ihållande stor fuktighet och vårma, eller måttlig hetta och köld eller hastigt ombyte af en mycket hög och en mycket låg temperatur ; 5) brist på godt drickvatten eller en djurets natur passande föda. visserligen hålla icke alla dessa momenter strek, likväl synes genitalsystemet hafva första inslytandet på hundraseriets spontana utveckling: då nemligen en till sin höjd stegrad könsdrift icke kan visa sig produktiv. Flera håndelser tala hårför. Hos oss åger ett stort missförhållande rum i antalet mellan hundar och hyndor; de senare löpa dessutom endast en gång om året, då de förra alltid åro benågne till parning och icke finna nog honor 2 2 härsör. Derföre förekommer ock hundraseriet oftare der detta misssörhällande åger rum, ån i andra trakter, hvarest detta icke år håndelsen. Man ser derföre i orienten, oaktadt den dervarande hettan, så vidt Islamismen herrskar, och hvarest detta missförhållande icke sinnes, att Hydrophobie aldeles icke eller åtminstone blott ytterst sållan visar sig. Äfven iakttages, att ifrågavarande sjukdom spontant utvecklar sig endast under brunst-tiden och blott sållan angriper hyndor. Hundraseri må hafva uppkommit af hvilken orsak som hellst, så utvecklar det ett contagium och utbreder sig genom dess öfverförande. Vi veta ånnu icke huru raserigiftet inverkar på organismen; deremot kan man antaga följande såsom dess egenskaper: 1) Detsamma år af en fix natur och bundet till ett, genom sjukdomen utveckladt, afsåndringsåmne, hvars ledare år en, åfven hos den friska organismen förekommande våtska. Enligt Schönlein, skall åfven födslodelarnes . ? . . secretion kunna vara öfverbringare af raserigiftet. Ännu felas dock alla iakttagelser hårom. Öfriga våtskor, neml. blodet och mjölken hos af raseri sjuka djur, liksom deras kött, böra icke hållas såsom helt och hållit fria från misstanka. I många händelser har sannolikt sjukdomen uppstått genom förtåring af kött och mjölk; 2) Contagium slår rot på slemhinnorna och isynnerhet på de stållen som äro berösfvade epidermis (öÖfverhud). Vanligtvis öfversöres smittåmnet genom ett sjukt djurs bett, det åbringade såret må vara ån så litet, eller består blott i intrycket å hudens yta af en med raserigiftet orenad tand. Äfven utan hudens sårande kan contagium meddela sig, om man låter skrubbade, såriga eller helt fina stållen på huden slickas af en sjuk hund, utan att man anar hans sjukdom; eller om ett sådant djurs spott oförsigtigtvis kommer på dessa delar eller tråffar mycket fina stållen på huden; 3) mottagligheten år allmån och ingen ålder, intet kön, ingen konstitution o. emot år att undvika contagium; 4) Hundraseriets utbrott år icke bundet till någon beståmd tid, utan följer, utan tillråcklig grund, ån förr ån senare. Det antagande år icke råttfårdigadt, att sjukdomen utvecklar sig efter 7 timmar och 7 dagar, eller likså många veckor och år; 8. v. upphåfver den. Enda skyddsmedlet derlikasom det påstående att den efter 10, 20, sast, att några individer anfallas redan efter få dagar, andra först efter månader. Enligt regeln visar sig sjukdomen emellan 3:dje och 60:de dagen, sållan före den 3:dje; oftare mel. lan den 3:dje och 21:sta dagen, eller mellan den 21:sta och 60:de efter öfverförande af contagium; utan att stållet der bettet skett eller mängden af giftämnet hårpå har något inflytande. Emellertid år förs. icke helt och hållet af den mening, att all fara för ett senare utbrott försvinner, om ända till 60:de året sjukdomen ånnu icke visat sig. Som reglor i sundhetspolitiskt hånseende till förekommande af smittan anföres af ref. följande. En af de förnåmsta uppgifterna i detta hånseende år och blifver, att inskrånka hundarnes antal så mycket som möjligt. Om man delar hvarje samhålle i två klasser, så skall den ena icke vara beråttigad att hålla hundar; den andra hafva denna råttighet endast under vissa villkor. Till den förra klassen höra alla de innevånare. som icke be—