ver den andra, utan begge under GUU ord och Guds anda; och likasom på Pingstdagen, christna församlingens stiftelsedag, alla fingo Herrans ande och gåfvan att tala om Herrans verk, så delade ock Herran ånnu sina gåfvor olika. Den församling, mente talaren, vore derföre båst inrättad, der den som hade fått gåfvan ock finge embetet; men sörsamlingen hade att pröfva om gåfvan vore af Gudi, och om den som utöfvade ett embete hade det af Gud. bet vore Guds ord som skulle vara pröfvostenen. och om läran ej vore af Gudi och i öfverensstämmelse med hans ord, så borde församlingen ej följa den, om det ock Vore en tio gånger prestvigd som lårde den. En annan talare fåstade uppmårksamheten på att om den åsigten gjorde sig gållande som lag, att enhvar som trodde sig ega gåfvan och vara askalladtill församlingens ledare och lårans förklarande, finge upptråda utan annan auktoritet ån sin egen söreskrifna kallelse-, så kunde hånda och det hade i våra dagar ofta håndt. alt vilsefarande och vilsesörda upptrådde och skadade kyrka och samhälle genom salska lårors spridande: han ville dersöre att ingen annan borde få uppträda som lårare och församlingsledare, ån den, som dokumenterat sig såsom egande insigt i christna kyrkans låra jemte vetenskaplig underbyggnad, ty religionen har så djup inverkan på det sedliga, moraliska och politiska samhållet, att låroembetet ej bör lemnas i hvilka händer som helst och minst i den okunniges. Prosten Hammar bemötte detta inkast med att han mera afsett saken i sin allmånhet och att den, som egde gåfvan att predika Guds ord och kånde sig kallad, skulle åga rått att göra det ån hår, ån der och ej, som våra författningar bjuda, vara bunden till det eller det pastorat, der han af myndigheterna en gång blifvit insatt. Kandidat Flyborg sökte visa att utrymme för andlig verksamhet i vårt samhålle tillråckligt föresanns, i det hvarje hussader inom sin familj kunde verka för religionens lefvande framgång, men att offentligen upptråda som lårare och predikare trodde han blott tillåtas en vetenskapligt bildad man; på det de grofva villfarelser, hvartill okunnigheten lätt föranleder, måtte förebyggas. En skollårare från Baskemölla sramkastade Luthers påstående och exemplet att Stephanus, som i församlingen blott var förvaltare åfver församlingens materiela tillhörigheter, dock fick predika. Hr Flyborg menade att i församlingen som i alla andra organiska utvecklingar, det vore skillnad på förhållandena vid organismens födelse och förhållandena sedan den fullt utbildat sig, att de omståndigheter, som då förefunnos, numera ej åga rum. Detta bestreds af Hammar. Ett intermezzo af halft komiskt, halft förargligt innehåll intrådde nu, då d:r Sturzenbecker begårde ordet och yttrade sig mot tillbörligheten af att hvarjehanda kringresande predikanter, som kånde sig -kallade och som besuto någon talang, t. ex. att spela guitarr c. finge resa omkring och sörvilla folk. Yttrandet bemöttes af prosten Hammar i bittra ordalag, och der sparades snart ej små apostrofer af rått bitter beskaffenhet. Sedan åtskilliga talat för och mot prosten Hammars sats, upptrådde slutligen danska prestmannen Pontoppidan, som till en början förklarade sig fulit gå in på prosten Hammars åsigt, men tyckte sig ej hafva rått förstått hvad som menades med vembete?. Den åsigt, han trott sig förstå vara pluralitetens, att embetet synnerligast vore predikan, ansåg han, tal., ej för den våsentligaste, utan sakramenterna vore det vigtigaste. Isynnerhet talade han mycket om dopet, och man tyckte sig i allmånhet finna att denne talare lutade vål starkt åt anabaptismen. På ordförandens framstållning om någon resumå af diskussionen borde framstållas som en sammanfattning af det, som skulle anses som konferensens gemensamma åsigt, förklarades att sådant ej vore nådigt, hvarlöre man, då första thesens diskuterande medtagit hela förmiddagen, beslöt att först på eftermiddagen öfvergå till den andra srågan. I-Öresundsposten finner man ett mycket skarpt ogillande af denna kyrkokonferens och dess tendenser. Enligt denna tidnings påstående, utgår dess mål ingalunda, såsom det förebåres, en -allmån trosfrihet-. Hvad sållskapet verklioen arhetar för år endast en -srihet får