Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1852, sida 2

— Ja, signora, och aldrig har jag vål sett någonting vackrare. Min glådje skulle hafva varit fullkomlig, om jag icke varit vittne till ert plötsliga illamående. ; — Ja, jag tillstår, att når jag såg det stackars församlade folket i fara att skadas af det ursinniga djuret, så kunde jag icke hekämpa min ångest. — Åck, signora, om ni då hade sett grefve Carmagnola, så skulle er förskråckelse genast varit förbi. Han var så vacker i sitt majestätiska lugn på den vilda hästen, att man skulle kunnat tro honom vara begåfvad med öfvernaturliga krafter, och den kånsla man erfor vid hans anblick var snarare beundran än fruktan. Prinsessan svarade icke: hon sänkte eitt hufvud mot bråstet och häftade gina Ögon på en punkt. — Signora, sade Antonia åter efter en lång tystnad, ni tycks i dag vara mycket nedslagen. VIll ni inte gå ned i trådgården? Det kan måhånda gifva edra tankar en annan riktning. — Jo det skall jag göra, Åntonia, svarade Bianca med tankspridd min: vi skola gå ner i trådgården. För att komma från Biancas rum till den trappan, som ledde till palatsets pråktiga